Ja, se våran altan

Att ha en altan.

Det känns som det är det enda som kommer upp här för tillfället.
Vi fikar på den, vi läser på den, vi röker o grillar mat på den, vi kör cykel o traktor på den.

O i morse åt vi frukost på den.
Fint väder o jag hade fått sovmorgon efter halvknasig tvåtimmarsnattning igår kväll. Då blev det frukost på altanen.
Sol, tyst, grönt, lagom varmt i långärmat o ren lyx.

Senast vi åt frukost ute i samband med en lägenhet vi har bott i måste ha varit i typ april 2012. I Esbo när metrobyggandet nedanför stod stilla en söndag.
O det va ju ändå på tok inte alls samma som här. Här har vi ju gott om plats o lummigt omkring oss.

Tacksamheten bara flödar genom kroppen ❤

Hej från våran fina altan!

Hur bra vi har det

Vi vet om att vi har det otroligt bra.

Vi är så otroligt tacksamma för att vi får ha det så otroligt bra.

Vi har ju faktiskt haft tillgång till en gräsmatta förut, men då fick man samsas med grannarna, gräsklipparen o så va det ju en trapp ner.
För övrigt - jösses va blommor o fint det va där nu närvi körde förbi i somras. Hela trappen o stenplattorna nedanför va fyllda av blommor.

Nu däremot så kan man öppna dörren o Felix kan springa ut.
Bara sådär. Jag vet inte när vi ska komma över detta faktum. Så baskat lyxigt.

Dessutom uttryckte jag mig på följande sätt när jag o en kollega uppdaterade oss lite efter sommaren idag:
"Jag får gå här o få betalt för det jag gör!".
Med det menar jag att det är häftigt att trivas så på sitt jobb att man liksom egentligen skulle kunna göra det gratis. Ej hållbart i längden, jag vet, så att faktiskt få pengar för att ha ett roligt jobb läggs ju bara till i högen av att vi vet hur otroligt bra man kan ha det.

Vi pratade om det häromkvällen, efter ungefär fjärde grillmaten på fem dagar.
Att vi får bo så här.
Fortfarande delvis i kartonger o i avsaknad av vissa möbler, men ändå.
Vi tjänar inte överdrivet med pengar. Vi har inga fina saker. O ändå får vi ha det så här bra.
Vi har kunnat ge vår son en gräsmatta där vi ideligen uppmanas att "spinga mamma!" eller "spinga isi!".
Vi har turen att ha människor runtomkring oss som har hjälpt oss att kunna skaffa gräsmattan o placera utemöbler o grillar på altanen.
Vi kan numera erbjuda dessa människor (o andra frivilliga!) egen våning om man vill komma o hälsa på oss. O det är nånting som känns bra. Att kunna erbjuda eget rum o säng. Så har vi ju absolut inte haft det förut. Vi har möblerat om i kokvrår o blåst upp madrasser där soffbord brukar stå.
Nu kan man bara kliva in i ett rum o lägga sig i sängen.
När vi väl har ställt sängen där alltså...

Bara så att ni vet, ni som har hjälpt till på vägen till detta vi har nu. 
Vi vet hur bra vi har det o vi är så fantastiskt tacksamma för att vi har det.

O Felix är tacksam för bilar o traktorer.

...o för gammelmormors sockerkaka!

Nya förskolan

Det blev ju hastigt o lustigt ny förskola under sommaren.

Delar av semestern har spenderats i telefon o med chatt eller mejl om el, adressändring eller va det nu kan vara. Förskola har varit ett stressmoment.

Det finns två precis i närheten o flera i andra delar av Krokek, men samtidigt har vi haft möjlighet att fortsätta hyra parkeringen vid lägenheten i stan som en lösning om det inte skulle bli byte av plats nu. O efter första samtalet i mitten av juli har vi levt i ett ingenmansland fram till i tisdags. Jobbigt för vissa med kontrollbehov 😉

Det hela visade sig dock falla extremt bra ut genom att vi fick en plats på förskolan några hundra meter bort, där vi under första telefonsamtalet fick höra att det va 1 års kö...
Vi skulle banne mig ha köpt en triss efter beskedet i tisdags!

Inskolning börjar på måndag o igår va vi där "lite kort" o hälsade på.
Följande utspelar sig:
Felix ser gården från vägen o utbrister "Titta!". Vill glatt gå in när jag föreslår detta.
Så fort jag öppnar grinden fullkomligt RUSAR han tvärsöver hela gården o fram till en trampcykel.
Pedagogerna stirrar o skrattar. Det gick ju lätt.
Jag pratar med personal o Felix springer, gungar, rutschkanar, klättrar, you name it.
En timme är vi där o det är inget krångel förrän vi ska gå.
Jag får bära en ilsken, sprattlande o fullständigt förtvivlad Felix hem. Det är först halvvägs som han lugnar sig något.

Summa summarum: man får se det som positivt att han inte ville gå hem.

Visa fler inlägg