i dagens nummer av Expressen...

Ursäkta, men nu måste jag bara gnälla lite
Den som inte är upplagd för diverse arga uttryck kan nog sluta läsa nu... o ja, jag vet att jag inte ska tro på Expressen, men nu kände jag hur jag började ånga igen, så det är lika bäst att få ner det med en gång.

Att Jan Guillou redan står högt upp på min hatlista är ju ingen hemlighet, men allvarligt talat. Att han kan med att prata sån skit om en kollega som dessutom är död är för mig helt obegripligt. Det övergår totalt mitt förstånd.
Att skylla på att Millennium säljer bra för att han är död är ju bara pinsamt. Som jag har förstått det säljer det rätt bra utanför Sverige också, o frågar man folk på gatan där har de inte en aning om att han är död.
Och jag kan gärna meddela att jag genomlidit en av Guillous böcker som blivit höjd till skyarna (o dessutom spelats in som en extremt dålig film (Ondskan)) o den sa mig absolut ingenting. Jag tyckte den var överdriven o urlöjlig, o jag hade aldrig läst den om vi inte hade varit tvugna på gymnasiet.
Däremot fick jag två Da Vinci-koden-upplevelser av herr Larsson innan jag förstod att han var död, o sedan en tredje efter det att jag förstått att han inte kunde skriva fler. Dvs svårt att släppa, smart skrivet, o det som egentligen stör mig är att jag kan inte förklara på vilket sätt det är så bra o smart. Det bara är.

"Lisbeth Salander är som Pippi Långstrump", fortsätter idioten. Ja, det tycker jag också. Och vad är det för fel på det? Pippi var min idol när jag var liten o det är tack vare henne som jag kan vssla. Jag tycker det är hur charmigt som helst.

Och så är det tydligen så att handlingen o personerna inte passar herr häxjakt heller. "Det känns inte trovärdigt". Nähä? Då kan jag meddela att jag inte läst - men däremot sett filmsnuttar av - hans deckare, men att det inte för mig känns särskilt trovärdigt att överleva ubåtskrascher eller helikopterhopp eller vad det nu kan va. Och att jag inte heller fann den jag trots allt tog mig igenom som särskilt trovärdig. Så brutna o blödande som vissa stundtals var på den där djävulska skolan gjorde att det bara blev enformigt o tråkigt. O enligt logiken skulle vissa av dem inte ens vara vid liv efter 200 sidor. Men det gjorde dem inte till hjältar. Det gjorde det löjligt.

Stackars herr Larsson kan väl inte rå för att herr häxjakt har så korta armar att han måste kavla upp alla sina skjortor. Varför måste han hoppa på honom sådär?


Och bläddrar vi vidare hittar vi det nya trollet vars hår tar upp en hel TV-ruta o vars efternamn jag inte kan uttala, men som tydligen blivit hela Sveriges nya hatobjekt. Nu har jag sett henne fem minuter på TV en gång, o jag tyckte inte hon verkade särskilt trevlig, men jag känner inte att det är någon jag behöver hata för tillfället.
Däremot VET jag att eftersom hon är på TV har hon blivit mobbad, o det är inget jag behöver läsa om i tidningen. Det är väl ett vedertaget faktum att alla som är med på TV på något vis, har ett behov av att hävda sig vilket i sin tur till 90% beror på att de har blivit mobbade. Jag vet redan det, jag behöver inte för varje ny människa som dyker upp på TV, läsa om hans eller hennes tragiska högstadietid.

Jag förstår inte varför man måste skylta med det så. Om det nu är så hemskt menar jag. Vill de att man ska tycka synd om dem? Och jag har ibland lite svårt att tro att allt är så hemskt. Nu stod det ju visserligen rätt så hemska beskrivningar om just denna stackaren, men det är ju onekligen rätt många som går ut med detta när de väl blivit "kända", eller rättare sagt - varit med på TV.
Hur långt ska man liksom dra det? Ska man dra det till sin absoluta spets har jag både blivit mobbad o våldtagen, men det är inget jag går runt o skyltar med eller vill att folk ska tycka synd om mig för. Men eftersom jag inte känner nåt jättebehov av att hävda mig på olika sätt så kallar jag det inte heller för mobbning o våldtäkt. Fast den som söker uppmärksamhet skulle säkert dra det till det.

Ja, herregud. Vad ska man göra åt alla eländiga folk med eländiga uttalanden? Och herr häxjakts "jag kan väl inte avundas en författare som dog efter att ha skrivit tre böcker, jag kommer kanske skriva romaner i tio år efter att han är bortglömd", får väl avsluta detta hat-stycke o liksom förtydliga hur märkligt kålhuvudet verkligen uttrycker sig.

O jag har tidigare sagt att jag avundas dem som får sina namn utanpå tryckta böcker, men Guillou är definitivt ingen som sällar sig till den gruppen. Uuuää. jag får rysningar.

O det ser iaf inte lika dumt ut när jag viker upp mina jeans som när han ständigt kavlar upp sina skjortärmar!

Listavprickning

Så vad blev det egentligen av Rom?
Vad skulle hinnas med o vad hanns med?

Listan såg ju ut som följer:
- ha skitkul
- va överdriven turist
- aldrig släppa kameran
- försöka låta bli att dra filmrepliker inne på Collosseum
- dricka mycket vin
- inhandla en scarf

Och det som fullföljdes av detta:
- kul är bara förnamnet!
- ja, det kändes ju inte direkt dumt att ställa upp sig framför Fontana di Trevi, där står det väl folk 24-7 (många asiater, ja)
- nog släppte jag den ibland, men det var inte ofta o inte långa stunder heller
- filmreplikerna satt i bakhuvudet, men jag lyckades låta bli
- så mycket rödvin o så mycket sambuca som jag fick i mig trodde jag inte att jag skulle få i mig i hela mitt liv, framförallt inte på 5 dagar!
- 2 scarfar inhandlande! en svart (praktisk) o en färgglad (kul) som jag tittade på i 2 dagar innan jag köpte den

Dessutom:
- enbart italiensk mat (förutom en köttbit vid ett tillfälle)
- en liten väska i form av Gucci-kopia
- närapå överdos av kultur, som tacksamt mottages
- nästan 6 mil till fots
- 391 nya kort i kameran

Mycket nöjd, ja!!!!

Det måste vara oundvikligt

att inte boka tid för Gladiator

o försöka se hur ingångarna låg o vilket hus det kanske var som var där, o vart den statyn kanske hade tagit vägen. I den första bilden som är från ovan såg vi iaf Circus Massimo. Stooort. Var det 300 000 det gick in där? O då var det ju ändå en stor del där ingen skulle sitta så att säga.

O dessutom, vad händer? Efter "...father to a murdered son, husband to a murdered wife..." - dadunk! Somnar bara sådär. Somnar! Mitt i Gladiator! Vilket sätt.


Så var man snart iväg igen då. Och lika mycket som jag ser fram emot att få komma iväg, lika mycket ser jag fram emot att komma tillbaka o bo i paradiset med katterna igen.
Bara att komma hem från ett par dagar i Rom är ju en omställning. Här är minusgrader o himlen är mörk. Och det är bara där ute i paradisskogen som jag kan se stjärnorna på det viset. I går kväll var det alldels otroligt. Kallt, klart, röken pustade ur munnen när jag stod på grusgången medan bilen värmdes upp över nollstrecket. Det var som om jag kunde se absolut alla synbara stjärnor. Alla bilderna, alla de små, alla alla alla. Så kan jag inte se det nån annanstans. Helt makalöst.


O nog för att det är kallt där ute, men jag älskar stället. Så när väl den dagen kommer då jag ska hem igen är det nåt jag ser fram emot. Men jag har insett o accepterat att jag inte kan göra det förrän jag har fått ett liv igen. Ett liv där jag i lugn o ro kan gå till ICA utan att va rädd, o där jag vågar läsa tidningen, o där det inte finns sånt som gör ont runt varje hörn. Så jag får helt enkelt vänta in det livet.

O ha Linköpingsbubblekul under tiden!


På vägen hem precis innan backen mellan Mobacken o stan tror jag att jag såg ett stjärnfall. Ett riktigt. Eller också var det någon som sköt en påskasmäll. Det gick i en vit, glödande båge mellan träden, och dalade med en sprakande svans efter sig. Jag har aldrig sett ett så tydligt förut, så jag visste först inte om det var. Men jag bestämde mig för att det var ett.

O man kan ju undra vad jag önskade mig... (nej, Sara, inte tårta! :-) )

Visa fler inlägg