Var är paradiset?

Hur kan man va uttråkad i det här livet?
Det känns liksom som om det ska vara omöjligt.

Det kallas semesterparadiset.
Varför? Det här är inte min version av paradis. Fem timmar i sträck på Carwash's dansgolv till 80-talsmusik kan vara paradiset, men resten av tiden då?
Jag hatar öppet alla scotrar, fyrhjulingar, buggys, fulla människor o barer, jag är så fort jag lämnar Protaras redan i tanken tillbaka där någon eller några dagar senare, o jag går just nu till jobbet o gör mina timmar utan lust eller energi till att göra det så bra som jag skulle vilja.
Och det finns liksom inte så mycket att göra åt det. Mer än att vänta ut oktober.


Jag har skaffat mig nya glasögon så att jag numera ser ut som en akademiker. Men jag använder dem inte så mycket här, så jag tänkte att det kunde va lite kul med nånting helt nytt för min del.

Och jag har för första gången på ett år fått på radion på datorn. Sitter just nu med sommarpratare Herman Lindqvist från 5 juli. Jag kan inte rå för det, men jag saknar "sommar, sommar, sommar"-melodin o jag saknar melodikrysset. Man kan ju visst hitta dem på nätet också, men jag har ännu inte hittat hur man samtidigt kan fylla i ett kryss, om man ändå hittar själva programmet. Hur gör man?

Förbereder mig i övrigt på att det ska komma besök så att man kan tänka på nåt roligare, o ser fram emot att få slippa sova hemma på mer eller mindre två veckor.

Det är ju bara tisdag!

Det är ju för fan bara tisdag!

Era jävla puckon, stäng av den förbannade "Country rooooooad, take me hooooome...". T.o.m. Sommartider hej hej är ju irriterande.
O just i natt är inte ens hörlurar ett alternativ, då kanske jag inte hör servicetelefonen. Så nu kan man inte ens överväga att plugga in dem på högsta volym i öronen.
Klockan är ju "bara" halv ett så det är över en o en halv timme kvar.

Ska jag under den tiden:

1.  Lyckas somna?
X. Bryta ihop fullständigt?
2. Bli överförbannad o gå ut näck på balkongen o börja skrika?

Den som lever får som vanligt se...

Nattskift igen

Nu är klockan halv nio och det är väl ungefär fem timmar kvar om jag har tur.

Jag har egentligen inget emot det, det blir kanske lite långtråkigt emellanåt o idag verkar bussarna dessutom komma när det ska. Förra gången var det lite spring när bussarna var sena o kom samtidigt o hej å hå, nu håller de tiderna så blir man sittande här emellanåt.

Lördagsdygnet som så småningom skulle mynna ut i en halvdags ledigt började med att jag vaknar av skakande väggar klockan ett på natten. Väggarna skakade, pulsen från hågtalarna dunkade genom två väggar med en gränd emellan, o jag inser hur arg jag verkligen är när jag skriker rakt ut i rummet. Jag tror inte ens jag trycker ner skriket i kudden.
MENFÖRFUCKSAKE!!!
Jag ringer chefen, tänker jag. Jag bara gör det. Ska jag ringa närmaste eller ska jag ringa destinationsschefen? Hmm. Jag menar, den dagen någon högre kan förklara för mig varför jag ska stå ut med detta, på ett för mig tillfredsställande sätt så visst. Då kan jag sluta klaga, men innan dess känns det helt meningslöst. Dessutom tror jag inte att någon skulle kunna förklara det för mig så att jag blir nöjd. Jag vet gott varför jag är här - det är kortare avstånd mellan Agia Napa än mellan Sveriga och Cypern. Det är därför jag är här. Och jag tror inte att de skulle kunna ge mig en bättre.

Nej, den första tanken var nog faktiskt ännu mer drastisk: jag plockar ihop mina väskor o så drar jag till flyget o sitter där tills jag får ett hem. Jag gör det. Nu skiter jag i det här.

Det tredje alternativet blev ett telefonsamtal om en taxiresa på närmare håll istället. Först sms "är du vaken?", varpå stackaren ringer upp o jag vill bara veta om möjligheten finns att jag kan ta en taxi dit ut, om det här blir mycket värre. Han tycker synd om mig med fattar inte meningen med att jag ska vara där i tre timmar o sen ta en taxi tillbaka. O det gör egentligen inte jag heller. Jag vet att tar jag taxi så blir jag för vaken... Jag ville nog bara veta att möjligheten fanns.
Så jag lyckas sova vidare. Så småningom.

Dygnet fortsätter med att jag ska spela landhockey och gör så dels med en väldigt glad trevlig norsk liten kille, men också med två svenska turkar. Vet jag att de inte är, men jag vet hur annars jag ska benämna dem. De kallade iaf varandra för efterblivna o hotade varandra med käftsmällar (11-12 år gamla??) så jag sa att då lägger vi ner o så går vi alla hem igen.
Så då fick vi göra det. Synd på den glada norska pojken om man frågar mig.

Så var det halvdag o bussen togs naturligtvis så fort det bara gick.
Igår var det hela dagen ledigt o det var tänkt att vi skulle göra paragliding, sailing, vad det nu heter med fallskärm bakom båt. Men det var för blåsigt så det blev en god lunch med gravad lax o ett dopp i havet iaf.
Först skulle vi helt enkelt gå til stranden i Fig Tree Bay, men där är fullkomlig invasion. Insekter i form av människor som ligger packade på stranden o simmar lika trångt ute i vattnet. Kan bero på söndag o att de lokala kan ta till stranden...
Kommentaren från Lauri är omedelbar:
"This is my definition of hell"
o jag undrar igen om han på nåt mysko sätt kan va släkt med min pappa.

Så vi klättrar ner till en liten vik istället o hoppar i vattnet. Gott, gott.
När vi kommer hem får Lauri veta att han ska byta lägenhet - precis på stört i princip. Någon slutar o rum blir tomma så vi flyttade grejer o flyttstädade en stund. Smidigaste flytten jag varit med om - o jag har ju varit med om några de senaste åren. Bära lite i taget o bara gå två steg till lägenheten bredvid. Himla smidigt.

Så nu är det ett badrum som är lika stort som det tidigare sovrummet och två sängar istället för en, så nu behöver jag inte känna mig dum för att jag kommer o tar upp plats. Kunde prova dem nu sista natten o nog sov man som en stock, jag tror ännu mer än man annars gör där ute.

Nu är det alltså nattskift här igen o jag försöker sysselsätta mig. Har med en bok där jag har kvar 70 sidor av 400 o jag är fortfarande inte nyfiken på vem mördaren är... vill mest komma igenom eländet, så jag får väl ta upp den snart.
Visa fler inlägg