Here we go again...

Så var det gjort.
Eller ja, packningen återstår faktiskt, men det värsta är gjort.

Lilla älskade vännen, att det ska va så svårt att säga hejdå till henne. Jag kan inte låta bli att låta "tänk vad vi har vart med om" snurra runt i huvudet varje gång man gosar och pratar lite. Men nu kan jag åtminstone säga "vi ses snart". Hade jag inte kunnat säga det, hade jag nog inte kunnat åka. På allvar. Jag hade blivit sex år och lagt mig på golvet och sparkat och skrikit att jag inte ville.
Men nu kändes det bättre.

Inatt sov jag sista natten i min lägenhet. Jag, Pippi och Astrid nere i soffan. De alternerade platsen nere vid mina fötter och ibland kom de upp och lade uppe vid ansiktet. Så mysigt vi hade.

Och om typ femtielva timmar så är det altså tänkt att jag ska landa på Kypros!

Lille skutt, här kommer jag!

När jag blir stor...

...vet jag precis hur jag vill ha det.
Jag trodde jag visste på ett ungefär tidigare, men idag blev jag helt säker.

För det första: jag måste ha årstider. Jag måste ha knarrande snö under stövlarna åtminstone ett par tillfällen om året.
Jag tror dessvärre också att jag måste bo utåt skogen någon mer gång i mitt liv. Jag vill kunna gå en sväng med en snäll och mysig hund och komma hem till en lika mysig katt som sitter och väntar på trappan.
Precis så fick jag ha det idag: klarblå himmel, knarrande snö i skogen, mysig hundpromenad och astrid som väntade på trappan när vi kom hem.
Och det gör så ont att köra ifrån henne. Lilla vännen.

Men bara jag vet att jag nån gång vill ha det så, så är det väl bara att fixa det då.
Det är bara det att jag måste acceptera att jag inte kan få det just nu.


(Och vem hade för 15 år sen vågat sätta pengar på att jag skulle ligga i soffan med 50kg rottweiler över mig som slickar en i ansiktet om man för ens två sekunder slutar gosa med han?)
Visa fler inlägg