Welcome to Ghotes!

Alltså Welcome to goats, eller Välkommen till getterna.
Idag har då jag, Emma (sv), Sophie (fi) o Nina (dk) varit på biltur med taskiga kartor i högsta hugg, på östkusten. Vi kom ganska snart fram till att vägarna här på Rhodos är:
- små
- dåligt underhållna
- utan skyltar
- fulla av getter

Min första dag på Teneriffa i november -08 satt jag i en bil med Lauri o Åke o vi pratade om hur det var att köra i Las Américas. O Åke som just kommit från en sommar på Rhodos uttryckte sig på följande vis:
"There are no roads - in Rhodes"
Detta förstår jag fullt idag. Tur att jag har ett par månaders träning för när vi ska hyra bil när mamma kommer hit. Eller om nån annan vågar bli med så är ju fler välkomna :)

Idag skulle vi då studra östkusten. Första stoppet var då Lindos - den vita staden. Låter nästan som Sagan om ringen...


Den var helt o fullt som jag förestället mig en grekisk by. 1000 invånare ska den tydligen ha, små trånga vita gränder fanns det, o så kan man rida åsna upp till dess akropolis.





Lindos blev jag då inte besviken på! Det var också lunchstoppet o jag som har bestämt mig för att nu i sommar börja tycka om oliver o fetaost beställde in en grekisk sallad. Oliverna var inte riktigt i min smak, men jag har faktiskt en burk i kylskåpet som jag ska börja äta ur när andan faller på.



Det var intressant att köra runt bland alla stränderna - eftersom de var helt öde o nästan skräpiga. På Cypern förra sommaren var dagen efter jag kom, enda besöket jag gjorde på Nissi Beach. Under högsäsongen var jag inte där en enda gång, knappt på nån strand alls. Det var ju bara den där söndagen när vi skulle överträffa oss själva o gå till stranden i Fig Tree Bay o vi i så fall skulle fått samsas med alla lokala på Cyperns östkust, o Lauri utbrister "This is my definition of hell" o så gick vi till ett par klippor längre bort o svalkade oss istället. Det var min badning sommaren 2009.
Inte för att jag är säker på att det kommer bli så mycket mer i år, men det är allt lite kul o åak runt utan alla turister.
Vi stoppade vidare vid Ypsenis-klostret (läs det där två gånger för att få bokstäverna i rätt ordning!) nere mot sydsidan o sen jobbade vi oss uppåt. Stannade vid Stegna-stranden o Tsambika-stranden - helt öde men stor o ganska fin sandstrand, o så klättrade vi upp till Tsambika-klostret.


Trappstegen upp var markerade o slutade på 300 plus några till o vi pustade rejält när vi kom upp. Uppe på en klippa med fin utsikt över både inlandet o kusten:


...ligger ett kloster där det just idag försiggick nånting som man sjöng sig igenom. Vilket alltså kan innebära att man gifter sig eller har en vanlig gudstjänst, det är ju liksom lika stort ståhej vad det än är i grekiska kyrkor...



Detta klostret är alltså ett ställe dit barnlösa kvinnor vallfärdar o klättrar upp o helst ska man krypa de sista trappstegen o sova där uppe. Då ska man bli välsignad med små dvärgar heter det. 8 september är tydligen så småningom själva vallfärdsdagen o vi undrade i smyg vad alla där uppe hade sagt om tre kvinnliga turister plötsligt hade lagt sig på knä o krupit bland folksamlingen. Men eftersom dvärgarna inte är nånting som är önskvärt såg vi till att stå på benen. Men de darrade rejält när vi kom tillbaka ner till bilen. O jag såg till att stretcha vaderna det första jag gjorde! :)
Förutom de dekorativa siffrorna som påminde oss om var vi befann oss på trappstegen, var det också inristade lite namn o datum på både grekiska o andra språk, i trappstegen. Bl.a. kunde man på ett läsa ordet "HEJ".
Eller så hittade man det otroligt gulliga:


***********************************************************
Imorgon är det första flygplatsdagen o det återstår att se hur pass förvirrande det blir...o om flygen lyfter o landar som de ska såklart!

Osäker prognos

Men fram kom vi.
Tågresan från Falköping till Göteborg var varm, nästa tåg var iskallt, men så fick jag också sitta närmast gången för att få plats med allt bagage.
Träffade ganska omgående på Emma i Köpenhamn o så följdes vi åt genom alla passkontroller o med alla handbagage. Jag kom undan med bara 12 kg övervikt också, score!
Första planet till Bryssel var så försenat. O eftersom vi bara hade 45 min mellan bytena där började vi bli lite inställda på att leta hotell i Bryssel för natten, men det gick bra. Brussels airlines förresten - på första flyget fick vi kall bricka i form av lax - ja, lax! - o på nästa till Aten fick vi nån varm sjömansgryt-aktig historia. Mycket trevligt ordnat. Mat o dricka fick man så mycket man ville!

Vi flög alltså Köpenham - Bryssel - Aten - Rhodos, o landade 22.20 lokal tid igår torsdag. Man stupade lite i säng kan man säga, efter att ha packat upp. Jag kan omöjligt lägga mig utan att ha packat upp allting så att allt är på plats när jag lägger mig. Kontroll-freak. Inte för att det spelade nån roll egentligen eftersom jag ändå inte sover i min lägenhet, men ändå. Jag känner mig lite fjortis igen angående det, men han man bott ihop i ett halvår o alltid sovit i samma säng, blir det väldigt konstigt att inte göra det. O eftersom Lauris dator är den med Sarah Marshall så blir det hans lägenhet vi sover i.

Det är ett gammalt hotell vi bor på o i lobbyn har det varit o ska det åter öppnas om jag förstår saken rätt, en bar. Undrar var man i så fall kommer hålla till hela kvällarna. Eftersom det också är här nere som internet fungerar o är gratis :)

Så:
här bor vi! Här innanför ligger lobbyn. Men tala inte om det för broder!!



Det lilla hotellrummet, som är fint, men inte alls stort som Oro Verde där vi hade riktiga lägenheter. Här är det en säng, en garderob o en toalett. Inte kök ens en gång, men tvättmaskin finns i huset.



Balkong har jag dock på högsta våningen, o jag blev glatt överaskad över min utsikt i morse.


Mmm, blått hav...

Här ska vi försöka trivas!
Idag har vi åkt runt o letat hotell o försökt hitta i Ixia där vi ska jobba, o imorgon ska vi på roadtrip längsmed östkusten. Ser fram emot Anthony Quinn Bay o Lindos. Har hört gott om de ställena.

"We need to talk"

Vi har bestämt att denna fras endast kan betyda två saker.
Antingen att den ena vill göra slut eller att damen ifråga är med barn. O vi har bestämt att vi aldrig ska nyttja denna fras till att skrämma upp varandra. Men ändå har det känts sedan igår kväll som att jag måste uttala den nästa gång jag ser Lauri.

Nu är klockan 06.35 o det är torsdag o jag har sen igår eftermiddag pendlat mellan hopp o förtvivlan. Först blev det så hastigt att åka nästa dag, fick reda på det igår eftermiddags. Sen vande jag mig vid tanken o packade snabbt ihop väskorna ordentligt o stängde igen dem. Behövde inte ens utnyttja det extra utrymmet i den stora väskan, så nu kan den inte längre väga 30 kg, alltid en början... Sen satte jag mig ner i läste det s.k. testamentet från destinationen förra året, o det skulle jag inte har gjort. Sämre reklam för detta stället jag är på väg till, får man leta efter. Jag hoppas innerligt att den som skrev det är en bitter ensam hagga för det var 114 sidor rent hat mot i princip allt på hela ön. Husen, personerna, kollegorna, grekerna, hotellen, allt. Sen var man inte så munter direkt.
Dessutom sitter Lauri o Tiina fortfarande i Aten eftersom Finland inte är öppet alls. De skulle åkt igår kväll, men så blev det inte, utan de ska in till fltgplatsen idag igen o se om det finns platser på nåt till Köpenhamn, för att sen på nåt sätt ta sig till Finland därifrån. O jag vet inte när han kommer hem eller till Finland eller till Rhodos, o jag vet inte när man kan ses igen. Herregud, jag vet ju inte ens när jag kommer fram.

Prognosen igår lät osäker, men skulle jag hinna tåget ifrån Göteborg var vi tvugna att åka hemifrån 04.30 iaf så det är ju bara att chansa. Tåg till Köpenhamn, vidare till Bryssel, Aten o så Rhodos. O i ärlighetens namn sitter jag just nu här på centralstationen i Göteborg o hoppas att vi ska fastna i Köpenhamn o att jag får vända. Väldigt onödigt, jag vet, men jag känner inte alls för detta längre.

Jag tänkte det första gången i lördags kväll när allt var tyst o plötsligt när de fick kasta sig på sina bussar o "finska" flyg till Aten, jag tänkte det förmodligen igen under kaoset under söndagen, kanske också när jag låg hemma i huset på måndagskvällen o precis skulle somna o kom på att det var första gången jag verkligen hade tid att sakna Lauri. O så började jag tänka det på allvar igår.
Jag lägger ner. Jag vill inte mer.
Först var det för att jag inte vill ha det som det var i helgen. Hopp o hepp nu blev det såhär o man vet inte när man kommer ses igen. O nu igår (jag tror det var den där läsningen av hat-testamentet som var spiken i kistan) kände jag bara ett fantastiskt stort jag-vill-inte.

Problemet är att jag trodde inte att jag var klar med detta. O jag vet framförallt att Lauri inte är det. Han har redan planer för Teneriffa vintern 11/12 o jag skulle aldrig få för mig att be honom att göra nånting som han inte vill. Som att strunta i detta o åka hem. Från början skulle jag ju va ute ett halvår, o nu heter det att jag ska va ute så länge det är kul. Vad jag vet är att jag inte ska tillbringa sex månader på ett ställe jag hatar, som jag gjorde i somras. Då struntar vi i det. Problemet är ju dock att man kan ju inte ha det bra i ett halvår i taget på Teneriffa o så lida en sommarsäsong varje år.

Jag hoppas på att jag kommer på andra tankar när jag väl kommer fram, om det blir idag eller när det nu blir. Jag hoppas på att Jesse kan hjälpa till, positivismen själv. Hoppas han är där när jag kommer fram så kan vi titta på Nemo. Jag plockade med den till honom eftersom han av nån märklig anledning aldrig hade sett den. O det är ju nånting man måste göra innan man dör, så är det ju bara.

Så det känns som att nästa gång jag träffar Lauri måste jag "we need to talk"-a honom. Jag vet egentligen inte vad jag vill med det, jag vill nog mest att han ska va helt med på vad jag tänker. Sen kan jag ju inte be honom göra nåt han inte vill, men just nu känns den där tanken på det kommande halvåret i hans sommarstuga vid Östersjön med tillhörande femtielva kilo böcker på bryggan, som väldigt lockande.
Det kommer ju ändå bli en sommar man slutar, så länge inte Teneriffa har sommarsäsong vill säga! Synd bara om det måste bli denna, när det rent logiskt sett skulle funka. Jesse är där, Emma som jag inte har sett på ett år, men som jag kommer träffa på Kastrup om ett par timmar, ska dit. Det skulle bara kunna bli bra alltihop.
Jag hoppas det vänder. Det blir säkert bättre också när man väl ser Lauri igen. Jag blir så lugn då.

Visa fler inlägg