Dag 6

Min dag
Antar jag att man kan tolka på flera sätt. Vad gör min dag? Hur skulle en dag va om jag fick designa den helt själv?
Jag väljer att tolka det som Vad har jag gjort idag?

För att som sagt inte tråka ut mig alltför mycket tog jag mig en tur till Américas o råka shoppa lite. Jag är egentligen ute efter ett par stövlar som ska va lite höga, bekväm klack, tunna o inte kosta över 20 euro. Lycka till att hitta det här... Mycket fint finns det, tycker t.o.m jag, men det är inte vad jag letar efter.
Men på Stradivarius hittade jag först en mysig tunika o så nånting som kostade lite mer, men jag var ju fortfarande ute efter skorna. Så jag bestämde att hittade jag inga skor skulle jag gå tillbaka o köpa tunikan o det där andra fina.

Hittade jag skor? Nej.
Köpte jag det där andra? Jo...


O på kvällen har det varit som vanligt på jobbet, väskor som är borta, rum som läcker, o så ett par norrmän som pratade som om de hade napp i munnen (Trondheim).

Helt ok dag på det hela. O så är ju solen tillbaka o snön har fallit över Las Cañadas!

Sinnessjukt fin busstur!

Kom just hem från Las Américas.
Halvledig idag o börjar inte förrän vid femtiden. Så för att inte tråka ut mig själv mer än nödvändigt tog jag en lång frukost med kaffe o muffins o sen bussen till Gran Sur. Jag visste att Lauri skulle till kontoret senare så jag tog en snabb shoppingtur o åkte med han hem i bilen.

Under bussturen satt jag så i min egen lilla värld med iPod o tyckte det var lite gott med solen genom fönstret efter flera dagars regn.
O där var det plötsligt.
Den första snön för vintern har fallit över Teneriffa. Las Cañadas är alldeles täckt av vitt puder. Alltså inte bara toppen, utan hela jäkla berget. O jag vet att de flesta hemma troligen är trötta på snö, men jag tycker fortfarande det är helt fantastiskt. Teide är speciellt o det blir ännu häftigare med snön. O det är inte många gånger varje vinter som man ser det sååå täckt av snö.

Så där åkte jag mellan bananplantagen i solen o hade en vy över bergen o en alldeles vit mittpunkt med en klarblå himmel bakom. Med Solo quiero bailar spelandes på hög volym i hörlurarna. Ögonen stänkte av sig lite salt o jag tackade tyst uppfinnaren av stora mörka solglasögon.

Dag 5

Vad är kärlek?
Häromdagen läste jag nånstans att man vet inte vad kärlek är förrän man känt det för ett djur. Kan inte minnas var det var just nu men det kan passa in bra på mig. Trots att jag blev klassad som kattallergisk som nyfödd har jag nästan alltid haft djur omkring mig. Min första "riktiga" kusin fick jag när jag var 12, innan hade det varit en massa djur som avverkats. Tror dock inte att jag nånsin räkande en hög akvariefiskar som kusiner men Gosan o Van Basten o Gibbe o Acke har alla varit mina kusiner.

Vid planeringen av mitt tidigare liv var det gemensamt helt klart att vi skulle ha en whiskas-katt så snart vi kunde bo ute i skogen. Lilla Astrid flyttade hem till oss sommaren 2007 och hon är för mig någon jag tagit hand om o som tagit hand om mig. Lika väl som min mamma är en av anledningarna till att jag sitter på ett regnstormigt Teneriffa där man inte ens kan se Gomera idag, är Astrid en annan anledning. Om jag släppte ut henne så tänkte jag där på trappan att "kommer du hem igen så lovar jag att också komma hem igen". Hon tassade med mjuka steg över täcket på kvällarna o lade sig till att börja med uppe på bröstet så att det blev varmt o gott, o sen när vi båda skulle sova flyttade hon sig till knähöjd o lade sig tillrätta där. Jag kände mig ensam o nästan lite sviken om hon inte var i sängen när jag vaknade på morgonen. O mysigt var det också att ha ytterligare fyra små tassande varelser sovandes där i gropen mellan mina knän.
Att jag inte längre kan ta hand om henne skär i hjärtat varje dag. Det känns som om jag har svikit henne o jag vet inte om jag skulle kunna ha ett husdjur igen. Hon var min o nån annan skulle bli som en ersättare o det funkar inte.

För mig kan då kärlek vara:


o:


Jag minns att jag en gång försökte tala om för min bror att det var han jag tyckte om mest av alla. Jag minns att det var nånting jag ville ha sagt om nånting skulle hända mig när jag var i nån dramatisk högstadie-ålder. Det var på en bensinstation o mamma var inne o betalade o vi väntade i bilen, o när hon kom ut satt vi knäpptysta o nästan grät båda två. På ett sätt var det lite skönt att budskapet hade gått fram, men på ett annat sätt blev det ju lite dumt.
Det tog mig två längre förhållanden o en bit in i hans nuvarande för mig att släppa det här med att han är det viktigaste jag har. O det var inte så att det var nån annan som blev viktigare för mig, det var mer att han blev viktigast för nån annan. Att han fick en egen liten familj. Men han är vad jag kan sakna när jag sitter med huvudet fullt av filmrepliker o ingen att kommunicera dem med. T.ex. igår kväll: det var ingen som visste vad "starta paniken!" eller "otroligt, jag förlorar mot en matta!" betyder (ja, jag har kollat på disney-film på youtube igen...). Vänner-repliker brukar funka här men det är inte garanterat. För hans del tror jag också att det där med kärlek för djur passar in.

Så för mig kan kärlek också vara:


Men också:


Jag har alltid haft en liten rädsla i mig att jag inte ska kunna hitta nån att dela mitt liv med, som har samma konstiga humor som jag. Att man liksom inte ska orka med mig. Vissa delar av min hjärna o min humor är inget som hör hemma hos en tjej. Dessutom trodde jag inte att det skulle va möjligt att ha nånting som bara klaffar. Humormässigt, värderingsmässigt, livsmässigt. Så det är lite som att hitta hem.
Jag har nån som delar min sjuka humor (så vi roar ju åtminstone varandra), nån som delar skrämmande lika värderingar o som också har levt ett annat liv före detta. Jag har nån som tar hand om mig, som jag vill ta hand om o där det inte är farligt att använda ordet "vår" och "när" om saker. Inte "om", inte "din o min". Saker o ting är "våra" o "när" innebär att saker o ting kommer att hända nån dag.
Det är känns som två år är väldigt ungt o att jag inte ska våga säga så mycket om hur säkra vi är på det, men just nu finns det liksom inget tvivel om saken.

Så kärlek för mig kan också vara att kura o vakna med nån som man vill dela sitt liv med. Som läser en som en öppen bok o behandlar en efter det. Som säger att jag är vacker. Som lägger armarna om en bakifrån om man står vid spisen eller diskhon o säger att han har saknat att inte ha ett kök, för under den perioden har han inte kunnat komma o krama mig bakifrån sådär. Som kan säga, men egentligen inte behöver säga, att han vill dela sitt liv med en.

Sommaren 2009 när jag vantrivdes i min lägenhet i Agia Napa var följande bild vad jag började o avslutade varje dag med. Följande var det sista jag plockade fram på skärmen innan jag gick till jobbet, o det sista jag såg innan jag somnade på kvällen, om jag somnade i min egen lägenhet.
Eftersom bilden innehöll de snällaste ögon jag träffat o påminde mig om varför jag "stod ut" mitt på bargatan den sommaren.



Nån som man väl kan säga numera är nåt av det viktigaste jag har i livet :-)
Visa fler inlägg