3 år av mitt liv

Hur summerar man 3 år av sitt liv?
Hur summerar man en paus som skulle varat 6 månader o som ledde till att livet tog en vändning o att jag ska ta min packning o följa min man över havet?
Hur summerar man nånting som tog sin början när jag just tagit mig upp från rännstenen o lärt mig krypa, o som nu avslutas när jag fått flyga högt över både kanarietallar o kefaloniska cypresser?
Hur summerar man ett så speciellt kapitel som man kommer skryta om för barnbarnen?

Jag kan ju försöka...

19 augusti 2008 parkerade jag bilen bakom Skövde resecentrum tidigt på morgonen o tog X2000 till Stockholm o Söder för intervjudag. Jag tog det inte alls allvarligt men jag fick ändå se de turismstuderande raderas en efter en o petit moi blev kvar till den induviduella intervjun på eftermiddagen. Minns att jag var mest intresserad av OS-finalen i höjdhopp som de visade i foajén.
Efter det blev jag erbjuden platsen på kursen i Bahía i september o listor med för- o nackdelar skrevs. Det blev ett JA till kursen som varade mellan 17 september - 1 oktober o det blev nattbad, festnatt i Playa del Inglés, 100 nya bekantskaper o två veckor boendes tillsammans med Daphne. 
         

Där bad jag om två saker. Dels att jag skulle få åka hem emellan så att jag skulle kunna följa med på 50xflera-resan till Rom o dels att de inte behövde skicka mig till Thailand. Det var ju så många andra som ville dit. Det gick bra att skicka mig till Teneriffa. Jag gillar Los Cristianos, sa jag.


Säsong 1 - jag blir kär.

Playa de las Américas, Tenerife

2 november landade jag på Reina Sofia o blev mottagen av Daphne som omedelbart uppdaterade mig på vem som sov i vilken säng samt vem som bytte säng mest. Med andra ord vem man skulle akta sig för. Eller ja, i mitt fall, var man kunde äta tårta. Det var ju trots allt det jag åkte dit för till en början... ;-)
Jag rivstartade med att åka ön runt + med båtar o ubåtar + grannön Gomera. O jag blev kär.

Den första kärleken heter Las Cañadas.

Trots alla turistbussar är luften fantastiskt klar o får man hemlängtan ligger där snö mellan november o mars.

Den andra kärleken heter Lauri Tapani Oittinen.

Talesättet att det är när man slutat leta som man hittar det, verkade stämma för oss båda o vi bestämde efter ett par månader att de kommande säsongerna är det mindre viktigt var vi hamnar o mer viktigt att vi hamnar på samma ställe.

Vintern 08/09 blev ett enda läsmaraton blandat med HIMYM-tittande o mycket tid spenderad i "den vuxna lägenheten".


Säsong 2 - frustration.
Agia Napa, Cypern

För den första sommarsäsongen sökte vi Portugal (som är litet) o två riktigt stora destinationer som säkra kort för att hamna på samma ställe - Alanya + Kreta. Det funkade ju inte riktigt som bekant o det hela slutade med ett extraordinärt drag uppifrån där vi båda hamnade på varsitt Blue Village på Cypern. För det första - vad ska Lauri göra på ett barnhotell? För det andra - vad ska JAG göra på ett barnhotell? För det tredje - varför placera lägenheterna på bargatan?

Det blev ett par riktigt roliga party-tillfällen under sommaren o jag hade ett fint team, men den tillbringandes mestadels antingen frustrerad o arg i min lägenhet eller avslappnat o med ångest för att åka tillbaka till Napa, i Lauris lägenhet i Protaras.
         
Mars - oktober 2009 var trots rikigt fina kollegor, en väntan på att "komma hem".


Säsong 3 - den bästa säsongen.
Playa de las Américas, Tenerife

"Hem" kom vi så 11 oktober, en söndag. Vi hade bett om att bo ihop, vilket vi också fick. Oro Verde 511 var lägenheten alldeles ovanför högtryckstvätten som startade 07.03 varje morgon, men den var rymlig o fin o en ugn såg vi till att hyra så att vi kunde göra scones o värma pizza. Den första "riktiga" lägenheten där vi trivdes hur bra som helst, o då var ändå inte lägenheten nånting mot vad som skulle komma året efter.


Säsongen var min absolut bästa pga att vi bodde så bra, o jobbade med så pass många fina kollegor. Kvällarna på puben var oändliga o avstickarna till In&Out o bowlingen - eller varför inte Gran Canaria - var bara grädden på moset. Denna säsongen var den bästa tiden i mitt liv sen Linköping.
           

Att den sen var extra rolig med besök, o extra intressant med extraordinär avslutning i form av askmoln, gjorde ju inte säsongen mindre minnesvärd!



Säsong 4 - första gången i Grekland.
Ixia & Rhodos stad, Rhodos

Säsongen var betydligt bättre än sommaren innan, men fortfarande fanns grus i maskineriet i form av hotellrumsboende samt de förbannade grek-strejkerna. O det var ju inte Teneriffa, det var det ju inte...


Säsongen bjöd på trevliga kollegor, nära avstånd till bargatan (vilket gjorde att man faktiskt kunde gå med på den där enda drinken o sen gå hem), tysta nätter till skillnad mot Agia Napa, samt lite vind o ingen kvävande luft som på Cypern. Dessutom första dyket med tuber i havet o trevligt besök igen!
         

O smart nog utnyttjades semestern på plats genom en vecka i Alanya med Daphne!



Säsong 5 - det lider mot sitt slut.
Los Gigantes, Tenerife

Efter den omedelbara besvikelsen över att inte "komma hem" till Américas föll saker o ting på plats fint i Gigantes. Det var ett bra steg i en så liten ort o med en så underbar lägenhet, mot det som ska komma senare. Det tråkiga med säsongen var att man inte träffade kollegorna så mycket som man var van vid, samt att den blev en enda lång väntan på februari när semestern denna gången skulle utnyttjas i Mexico.
             

Det som var kul var att man nästan levde ett "vanligt liv", att man kunde jämföra solnedgångar varje kväll o att vi gjorde några små avstickare i form av hotellnätter på lyxhotell i Alcalá o spahotell i Puerto de la Cruz, samt en långweekend i Madrid. Att vi inte gjort det mera tidigare!
                    

Samtidigt börjar det bli väldigt klart för mig att sommaren nog kommer bli sista säsongen.


Säsong 6 - evig väntan.
Skala, Kefalonia

Efter en mellanlandnning hemma på hela två veckor med innehållande vappu i Finland står jag åter på grekisk mark o jag vet att det är sista säsongen som nu startar. Steget från lilla Gigantes till ännu mindre Skala känns naturligt o som ett steg på vägen. Vi är totalt 6 personer på hela ön o det är just vad vi har velat prova sen första sommaren 2009.


Med detta kommer ju dock problemen med avsaknad av tex internet o rutiner, samt att man är tillbaka i strejkernas land.

Det är en fantastiskt fin ö, men sommaren blir en väntan där vi är helt klara med vad vi ska göra hemma i Norden o vi periodvis får turas om att motivera varandra till att kliva upp ur sängen varje dag. Längtan till det riktiga livet är nu stor o planerna för framtiden är minst lika stora.
         

Det blir dock en fin sista sommar med fina kollegor o där både jag o Lauri får fint besök hemifrån. Jag är glad att jag trots allt fick se en del av det Grekland som alla svenskar pratar om!


26 juli 2011 sitter jag på sista planet hem till Sverige, nästan tre år efter det att äventyret började.


O nu.
Nu är det dags att trycka bort paus-knappen, dra igång play igen efter tre år under vilka livsaptiten växt till sig, o packa upp o packa ner en sista gång för ett tag framöver hoppas jag. Nu har jag tre "praktiska" veckor framför mig innan också Lauri följer efter hem till Norden.
Min nästa biljett har start från samma plats o datum exakt tre år efter det att äventyret började. 19 augusti 2011 går X2000 åter från Skövde, men denna gången ska jag till Arlanda med två resväskor o ta mig över Östersjön.
Då ska vi på lägenhetsjakt i Helsingforsområdet o troligen (who are we kidding?) IKEA-besök o sen har vi bara resten av vårt liv kvar.
O jag ser fram emot det med spänning, glädje o hjärtat fullt av kärlek.



"Come what may"
"för dit du går, går också jag"

Dead inside?

Jag har väntat på att kännan nånting.
Vad som helst. Ångest. Glädje. Panik. Rädsla. Saknad. Vad som går bra.
Men ingenting har kommit. Jag har i huvudet vetat att jag har haft mitt sista välkomstmöte, min sista utflykt o allt vad det nu är, men det har inte känts nånting.

Igår när vi var på väg i bussen klappade Nynne mig på axeln o sa att jag ser inte ut att ta det här så allvarligt. You bet. Det kändes fortfarande ingenting.
Vid två tillfällen har det känts nånting angående min hemfärd. Det ena var häromdagen när det helt plötsligt slog mig att jag inte vet när jag får se Jesse igen. Av mina 6 säsonger har vi jobbat ihop i 5, o vi har nu delat ö sen oktober 2009. O nu vet jag helt plötsligt inte när jag ska träffa honom igen, o det gjorde mig lite ledsen. Tills jag bestämde att det är 11 december för då ska vi förhoppningsvis ta en billig semester "hem".

Andra tillfället var igår o då gömde jag mig lite bakom min bok för det glimmade lite i ögonen. Det var när planet landade på Kastrup o man i högtalaren hälsade oss välkomna hem.
O det var just det. Efter si o så lång tid var man HEMMA.

Båttur i dagarna två!

Sista lediga dagen på Kefalonia.
Sista lediga dagen i den blå världen inträdde måndagen 18 juli. Hur tillbringades den? Vi hängde med båtturen från Skala till Fiskardo. Färskpressad apelsinjuice till frukost, dopp i Joniska havet o kalamari till middag, man kan ju ha det sämre. Tror ändå på nåt sätt att jag kommer uppskatta såna dagar mer när jag inte har dem runt husknuten.

         

Dagen innan hade vi dessutom efter mycket om o men varit på båtturen från Argostoli, hela teamet. Denna båt tog istället en tur vid Lixouri - Argostoli - området o vi hade strandtid o BBQ på Xi-stranden med sin röda sand. O det var där o då som jag insåg hur befriande Skalas strand är med lite större stenar o gruskorn.

    

Men efter två dagar på böljan den blå kunde vi ha bränt oss betydligt mer än vad vi har gjort. Vi har mest suttit i skuggan o - surprise surprise - läst. Min första, men definitivt inte sista!, Jo Nesbø tog alltså endast två dagars båtturer.

Visa fler inlägg