So far so good

Såg inte fram emot mitt jobb i tisdags
När jag skulle ut till flygplatsen för andra gången den dagen drog jag mig riktigt upp ur sängen o Lauri gav mig en lååång kram för att liksom ge mig skjuts ut genom dörren.
I måndags kväll fick vi veta att flygplatsen skulle va stängd i perioder under tisdagen o jag är å ena sidan glad att jag inte är på Kreta eller Rhodos (där det antagligen är mer flyg = mer kaosartat), men det är ju så litet här. Det behöver va utspritt över dagen, annars får vi inte plats. Bokstavligt talat. Vilket de brittiska planen fick känna av. Vi klarade oss med att va två timmar sena med Köpenhamnsflyget. Helt ok. Jag menar, förra sommaren kom vi ju hem kl sju på morgonen dagen efter flygstrejken, så två timmar är helt ok.

Men på kvällen bara orkade jag inte. Hatet för detta landet sprutade ur ögonen på mig o det var ett av de tillfällena då jag bara inte kan komma mig för att högt o brett be om ursäkt för nånting som jag inte själv har orsakat. Men då man ändå måste. O man måste va så jävla glad fast man egentligen bara vill gräva ner sig. Det var också ett av de tillfällena då det känns så underbart skönt att ha tryckt på sluta-knappen.

Men kvällen flöt så fantastiskt bra. Vårt kvällsflyg var planlagt att va en timme sent, vilket det också var, men inte mer än det. Jag bara gick o väntade på att det skulle explodera, men allt flöt så bra så bra. O tur var väl det. Hade det varit kaos igen på kvällen hade jag nog fått ett bryt på riktigt o börjat skrika ut mitt har runt omkring mig istället för att bara lungt hata unisont hemma i lägenheten.

Elektriciteten verkar också ha kommit tillbaka, så än så länge lever vi i strejk-landet. Har vulkanen slocknat eller vilar den bara?

Tillbaka i strejklandet

Så var semesterparadiset i strejk igen
O jag bara återupprepar mina frågor från förra sommaren:
- De lever ju på turismen, varför skjuter de sig själva i foten??
- Vem fan vill komma tillbaka hit när det man minns är en veckas strömavbrott?

Vi skulle egentligen inte bli drabbade, men vi får tydligen elektricitet från fastlandet o det betyder att vi nu har minst en timmes strömavbrott två gånger dagligen. Än så länge. Kan ju bli mer.
Det finns ju generatorer på de större hotellen och händer det under dagen märker man det ju inte om man är på stranden eller vid poolen (o med "man" menar jag turister), men man blir bara sååååå trööööött på barnsligheterna.
Än så länge har vi inte provat en flygplatsdag med eländet så vi får väl se hur det går med det imorgon.

O fler frågor dyker upp:
- Vad var det som var så speciellt med detta Grekland nu igen?
- Hur lång tid tar det innan de blir utkastade från EMU?

Om exakt en månad är det 27 juli, jag befinner mig på svensk mark o har varit på onsdags-fika!

Dagboksformat

Sverige 8 maj 2011

Flow.
Det kallas flow. Känslan när allt stämmer.
Blå himmel ovanför. Bilen flyger nedför backkrönet förbi flygfältet. O det är så vansinnigt GRÖNT. Överallt. Till höger o vänster är allt så jäkla grönt.

Hemma står väskan packad för Kefalonia, 23,5 kg. Det är mindre än vad jag hade till Bahía för snart 3 år sen. Jag har pratat med Oittinen idag o helt plötsligt är det imorgon vi ses. Han har sagt att han kommer o möter mig på flygplatsen. Vi ses imorgon kväll.
Detta är sista äventyret innan ett helt nytt tar vid.

The only baggage you can bring is all that you can't leave behind, kommer ur högtalarna.
O då brister det. Flowande tårar bränner skönt i ögonen o jag ler med hela kroppen.
Allt stämmer.

***********************************************

Skala, Kefalonia 21 juni 2011

Jag är ovan vid den här situationen.
Även om jag har varit i den ett par år kan jag liksom inte vänja mig. Situationen är den som jag avundats andra. Situationen är den när man säger ”när” istället för ”om” o man säger ”vår” istället för ”din o min”. O när jag väl befinner mig i den vet jag ibland inte hur jag ska bete mig.

Den dagen vi fick veta att Lauri hade fått jobbet o några dagar efter hade vi telefonerna, vilket betydde att vi inte kunde fira förrän ett tag senare. Så på söndagen satt vi på restaurang med vin o cheesecake till efterrätt o började prata om några månader framåt. Eller år. Eller vad som. O visst att man har nämnt det förut, men då har man liksom haft den där skölden av att leva i en resväska o inte ha en stabil plats. Så det har aldrig varit på riktigt. Man har pratat om det men det är så långt fram.

Så när vi sitter där med vin o god mat o skålar för att vi nu vet var vi ska ta vägen den närmaste framtiden, känner jag hur det plötsligt sjunker in. O tårarna börjar rinna o jag får be att vi återupptar diskussionen senare (för man kan ju inte gråta offentligt om det inte är i ett biomörker!). Så det gör vi hemma. O det pratas om lägenheter, det pratas om hus o det enda som ekar i mitt huvud är ”man har ju blivit lämnad för mindre”.

Jag menar, allt har klaffat förut o här handlar det om att vi är från olika länder o pratar olika språk o - man har ju blivit lämnad för mindre.

Vilket jag talar om o tillägger att det är så svårt att acceptera att han inte är en sån som lämnar.
Jag är inte van vid situationen. Jag är inte van vid ”there's no escape plan here”, ”i'm not holdning back”, ”this is it”. Jag är inte van vid att känna mig så säker.


Häromnatten hade jag en dröm att jag blev biten av en hund o att jag ropade Lauris namn så att han skulle hjälpa mig. Jag vaknade lite halvt o känner att han stryker mig över kinden som för att lugna mig. Dagen efter frågar jag om jag ropade i sömnen, men det hade han inte hört. Han har alltså inte vaknat av att jag ropat, men ändå tröstat mig i sömnen. Tryggheten har alltså spridit sig till det undermedvetna planet. Vad säger det om allt?

Visa fler inlägg