Djupdykning

En stunds djupdykning bland mina tankar just nu
Jag lever i ett dagis. O det är som sagt en av de arbetsplatser jag aldrig skulle kunna jobba på igen. När man kommer till kontoret på morgonen finns det tre alternativ till vad som försiggår. Gärna alla tre samtidigt.
Facebook.
Bakis.
Hyperfnittrande om vem som gjorde vad kvällen innan alternativt hur få antal timmar som har sovits.

O återigen - jag har gjort det. Been there, done that.
Jag längtar efter ett rum där vuxna människor sitter med kaffe o smörgås o diskuterar barnbarnens fotbollsturneringar eller att man nog behöver lägga nytt tak. Jag längtar efter kollegor man inte behöver passa på eller städa upp efter. Jag längtar efter kollegor som är på jobbet för att jobba o som vet vad de håller på med.

Just nu lever jag i en lekstuga o jag kan knappt vänta på att få lämna dem. Eller att andra ska åka vidare o lekstugan ska lugna ner sig.

Men jag längtar också efter att få känna att jag gör en skillnad. Att jag gör nåt viktigt. En kombination av att hitta mail från gamla jobbet o en chatt-diskussion häromkvällen med herr Nilsson som just nu kör ambulans i Irak, har fått mig att börja undra vad jag egentligen håller på med. Jag har lekt klart o går knappt ut ens för att äta på restaurang längre. Herr Nilsson trodde inte ord på mig när jag sa att jag är farmor här. Så tråkig jag måste ha blivit.

O gamla mail som beskrivit hur lyckligt lottad man är som kan hjälpa människor att bli helt självständiga med bara en liten griptång eller en liten Liljan-kloss. O hur jag minns känslan av den unge stroke-patienten som helt plötsligt en dag kunde lyfta plastbollen hela vägen över bordet o ner i asken. Det kan aldrig bli samma sak med det här jobbet.
Visst, jag HJÄLPER ju människor här också. Men inte på samma sätt. Det känns på nåt sätt bättre om en MS-sjuk skriker på en än att en person som inte fick bo precis bredvid nån som man önskat, skäller ut en. Återkom när du har riktiga problem, tänker jag då inombords. Den MS-sjuke har i mitt medicin-huvud mer rätt att va missnöjd med tillvaron än vad den fullt friske resenären har som har kommit till sitt mång-stjärniga hotell o 26 graders värme men inte fick alla sina önskemål uppfyllda.

Att jag längtar efter en egen soffa o att stoppa alla kläder i en egen garderob o att packa upp alla böcker i en egen bokhylla för att se hur många det har blivit, gör ju inte direkt saken bättre.
Men till sommaren behöver jag bara dela kontor med en kollega som inte kommer sitta o hyperfnittra över vem som gjorde vad kvällen före. Han bryr sig precis lika mycket som jag.

7:e bilden

En bild som jag aldrig lagt upp

Det tar emot. Det gör det verkligen. Men man ska väl komma ut ur sin egen hemliga garderob nån gång.



Detta är 7 november 2008. Dagen efter kommer jag under första halvan av den att må sopsäck. Detta är kvällen då jag officiellt blir guide eftersom både buskar o tårtor är inblandade.

Klockslaget är okänt o platsen är "nånstans mellan Leonardos o Viking". Detta är det sista kortet i min kamera från en kväll som tillbringats på "musikal-utflykt". En mycket usel underhållning men ölsejdeln var aldrig tom. Innan vi gick till bords hade jag hållit hårt i min nye finske vän eftersom vi bestämt på förhand att vi skulle ha ett skoj-bord o ha en kul kväll. Jag blir också hemligt imponerad av att han kan ABBA-texterna under kvällen. Nåt man inte kunde berömma underhållarna där uppe på scenen för att kunna...

Som sagt usel underhållning men enligt vad jag kan se på bilderna från den kvällen hade vi vårt skoj-bord o det är min fulla övertygelse än idag att hade ölen inte flödat som den gjorde den kvällen hade min nyfunne finske vän blivit en god o viktig vänskap för mig.
Nu vart det ju inte riktigt så... Detta är som sagt sista kortet från den kvällen o vad som häde därefter är det ingen av oss som riktigt minns, även om det väl har sin egen historia.

6:e bilden

En bild på mig och en vän jag inte varit med på länge

Det finns ett par personer som jag skulle kunna berätta precis vad som helst för. Som jag inte skulle tveka ett ögonblick för att berätta vilken kuslig eller otäck sanning som helst. Som skulle kunna fråga mig vad som helst o jag skulle svara helt sanningsenligt utan att blinka.
Den jag känt längst av dessa är Jenny. Vi träffades första gången hösten 2003 i en sal på första plan i Birgittaskolans (arbetsterapins) lokaler i centrala Linköping. Hon hade blå tröja o påminde mig om Lena Ph. Av vilken anledning har jag aldrig kommit på i efterhand.

Jenny kommer från Oskarshamn o har den där sköna lugna smålandsdialekten. Idag bor hon i ett hus med katt, en ettåring, en liten på väg, o så en go' blivande man. Den dagen jag kommer till Sverige o har all tid i världen ska en bil sätta fart mot väg 40 med östlig riktning o jag ska dit.
Sista gången vi sågs var i mars 2008 på en klassåterträff i Linköping. Det var alldeles för länge sen!

Visa fler inlägg