Gräsänkekvällar

Igår sken solen hela dagen
Men vad gjorde jag? Drog för gardinerna o satt inne med statistik. Mellan klockan elva på förmiddagen o sju på kvällen höll jag på, med ett avbrott för mat på en halvtimme. O det går frustrerande långsamt. Jag gjorde tre av sex uppgifter men jag tror att två av dem är helt åt pipsvängen så jag får väl göra om dom senare. Ska inte va inne förrän nästa söndag.

Eftersom Lauri har varit i Stockholm över helgen har jag haft mina egna små kvällar med chips o filmer i soffan. Filmer som jag sparat så att han inte ska behöva stå ut med dom.
T.ex. i fredags Black Swan. O jag ryser fortfarande av den. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men nog var det inget sånt iaf. Går fortfarande runt o hör ben som knäcks.
O eftersom det var fredags var det Dobidoo kl nio, men av nån anledning startade inte Skavlan kl tio, så jag blev sittandes med nåt annat spontant. Kennedy, tror jag det var.
Innan jag öppnade nya Läckberg. Inget bra att göra på fredagskvällen när det skulle va statistik hela lördagen. Hade lika gärna kunnat sitta med den.

Igår kväll gick jag så runt o ställde om alla klockor o gjorde iordning en liten bricka med salami, ost o baguette (av nån anledning "patonki" på finska) o hamnade helt spontant framför Runaway Bride.
Efter den tog jag en dusch med efterföljande hårinpackning o ansiktsmask (uuusch va tjejigt!) innan jag satte mig framför Solen i ögonen-dokumentären från 2008.

Å du fantastiska, ödmjuka, opretentiösa gud. Som inte förstår varför 8000 vill komma o se dig. Jag kan egentligen tyvärr inte sätta fingret på vad det är heller, förutom att jag tror på allt du säger.


Nu ska snart in till Helsingfors o hämta sambon vid båten. O jag ser INTE fram emot att köra bil inne i stan.

Bokmässa!!!

En bild av paradiset:



Helsingfors bokmässa.
Jag tog bussen in till stan o så spårvagn en halv linje till Mässcentrum. Ojoj vilken tur att Lauri är på Stockholmskontoret o inte här, annars hade vi väl aldrig kommit därifrån.
Jag hade under eftermiddagen ett par hållpunkter jag skulle passa. Eller snarare en o så fick man se. Kl 13.30 intervjuades Jens Lapidus på "stora scenen" av en finsk dam som jag inte kände igen o som - för att uttrycka sig vänligt - kändes väldigt ovarm i kläderna. Intervjun skedde på engelska men det gjorde varken mig, herr Lapidus eller mina grannar på golvet (två exhalterade gossar som påminde mig om broder i väntan på Per Gessle under Återtåget -96) någonting. Möjligen den ovarma finska damen då.



Jag har aldrig hört människan prata förut, men det märktes att han är advokat. Inte svårt att prata för sig o väldigt respektingivande på nåt sätt. Jag kände mig lockad, intresserad o skrämd samtidigt. Bra talade han o det fördes en kul diskussion kring karaktärerna o hans sätt att skriva. Tydligen kommer inspiration från James Ellroy, så det måste man väl luska vidare i...

O mitt i alltihopa kom det som fastnade:
"Om jag kan förflytta läsaren in i huvudet på karaktären, anser jag att jag har lyckats".
Boom rakt i hjärtat. Så sant. Jag borde skriva upp det o sätta det på väggen.

Efter samtalet hängde jag på mina finlandssvenska grannar - de exhalterade gossarna - till signeringen. Jag hade införskaffat Livet Deluxe o stod o tänkte att jag kanske ska säga nånting där framme. Vad ska jag säga, vad ska jag säga? "Eh, jo, jag deltog i en skrivarkurs för inte så länge sen o jag fick kommentaren att en av mina karaktärer fick dom att tänka på dig o JW"?? Det kan man väl inte säga. Det är ju ros till mig, men knappast till honom. Jag bestämmer mig för att jag ska säga att det var väldigt bra det han sa om att ta sig in i huvudet på karaktären. Jag har bestämt att NU ska jag säga det.

O när jag så kommer fram vill jag snällt vänta tills han har skrivit färdigt innan jag säger nånting, vilket resulterar i att jag givetvis inte säger nånting alls. O det enda jag kan trösta mig med är att han antagligen skulle glömt vad jag än sagt, inom fem sekunder. Men där sittandes lite mer privat bjöd han både på ett i två leenden o jag kände genast att jag inte längre skulle va rädd att möta honom i en mörk gränd.

Den här mannen ritar tydligen Kalle Anka.


Vilket innebär att givetvis står man i kö en timme för att få möjligheten att hälsa "God day, sir!", en kråka i en bok o skaka hand.
Precis innan jag var framme kom en glad dam fram till mig o undrade om jag kunde ta hennes bok o få den signerad också. Jag såg ingen anledning att säga nej eftersom hon var glad o trevlig o pratade svenska när hon förstod att det var vad jag behagade prata.
Efteråt menade hon att jag räddat hennes dag, klappade mig på axeln o bjöd mig på kaffe.

Ovanlig lektyr o intressant telefonsamtal

Den tillhör ju inte direkt den alldagliga läsningen
men vad göra när gamla kollegan är med? :-)



"Jaha, får du babyfever nu då?", frågade Lauri mittemot mig i soffan.
"Absolut inte", är svaret.
Jag vet inte vem den här tidningen riktar sig till, men om nån litegrann funderar på det här med barn är denna absolut inte rätt! Man blir snarare avskräckt. Efter att ha bläddrat i repotagen kommer jag fram till att de enda som uttrycker sig positivt om barn, är papporna. Dvs dom som inte behöver bli klippta, sydda eller ätna på. O jag ryser över tanken på att få överraskningen tvillingar - o sen trillingar. "Men hallå! EN, sa jag faktiskt!". Om man knappt vant sig vid tanken på en, hur kan man då BLI GLAD över tre?
Men det är ju tur att det finns dom som blir glada över barn här i världen. Jag är bara inte en av dom.

Kul telefonsamtal igår också.
Ett nummer har ringt mig i flera veckor på min svenska telefon o jag har vägrat svara. Häromkvällen ville Lauri ta samtalet så att det blev slut på det o jag hörde hur han sa på engelska att "Nej, ingen Maria här". En förvirrad ung tjej hade sagt på svenska att "då återkommer jag". Det var Tele2.
Men det hjälpte inte. Igår ringde - samma unga förvirrade? - igen.
"Hej, jag heter ? o jag ringer från Tele2"
"Ja hej"
"Jag ringer till dig idag eftersom du har Tele2 på din hemtelefon"
"Nja, nån hemtelefon har jag inte"
"Nähä, men du har Tele2 på din mobiltelefon"
"Jo"
"Ja o då ska jag bara meddela sig att till att börja med kommer du att få vårt nya bredband hemskickat till din brevlåda"
(Jag kväver ett skratt).
"Jaha du, då får ni nog skicka det långt för jag bor i Finland"
(Förvirrad ung tjej blir ännu mer förvirrad).
"Så du bor inte...på... Tidaholm?"
"Nej"
"Nähä, då får jag tacka för mig"
Klick.

Snabbt avslut var det men jag lämnas i luren av nån anledning irriterad över "Så du bor inte på Tidaholm". För det första PÅ. För det andra TIDAholm istället för TidaHOLM. Som finnarna uttalar ord, alltid på första stavelsen. Som de uttalar min hemstad.
Herregud om du nu så gärna vill ha tag i mig (att du ringer i flera veckor o till slut klockan tio på kvällen) kan du väl ha reda på prepositioner o geografi först. Det var säkert en stackars student o man ska väl inte va så hård, men gud vad irriterad jag blev över grammatiken helt plötsligt.
Visa fler inlägg