Från den stora lilla Hondan

Hej igen!
 
Idag har jag blivit lite tillsnyggad. Jag har varit på salong kan man säga, o blev så fint omhändertagen!
Jag var hos min nya husses pappa som kan det här med bilar o han tittade till mig o "godkände" mig. Skönt att va godkänd även om jag redan blev det av en annan igår. O min husses mamma tittade in i mitt baksäte o berömde mig för att jag hade det så rent där. Luktar bra tycker alla också att jag gör, har jag hört!
 
Dom bytte mina ögonfransar också! Ni vet, dom som torkar bort vatten. Framtill var inga problem, det kunde t.o.m min husse göra, men baktill var det lite svårare, så min husses pappa modifierade o satte ihop olika delar så att det skulle passa mig bra. Han är så snäll! O händig!
 
Sen har jag ju också... hmm, ja det är ju lite pinsamt det här, hur ska jag säga det... Igår fick man reda på att jag har lite problem med... eh... bakhasorna. Jag läcker lite, så att säga. Detta fixade man också till genom att - hur hemskt det än låter - täppa till det lilla hålet helt enkelt.
 
Om två dagar ska jag följa med på nånting dom kallar "service". Jag tror att man t.ex. ska titta på min olja o så blir jag nog ännu mera tillsnyggad! Sen är allt klart o dom kan åka med mig till mattes familj i ett annat land om några veckor. Då blir det mycket åka så då vill jag va i bra form.
 
//Hälsningar från den stora lilla Hondan

O hur går bilen?

Jo tack, den går helt bra!
Uppdaterad är den också.
 
Vi har pratat ett tag om att vi nog behöver en ny bil, åtminstone till vintern, om vi ska bo i Kristinestad. Det går nämligen dåligt med bussar o hamnar vi att jobba på helt olika ställen, säkert flera mil åt vardera håll, behöver vi helt enkelt två.
För tillfället har vi haft en liten röd Peugeot från -95 som visserligen startar i 20 minus men inte är helt pålitlig i snöoväder. Vi var ju liksom stadsråttor dom senaste två vintrarna, men nu tror vi oss behöva nåt stadigare.
 
Vi har varit inne på typen Toyota RAV4, Honda CR-V, Subaru Forester, Nissan Qashqai... Fyrhjulsdrivna med andra ord. Men dom kostar ju. Även om vi inte räknat med nåt särskilt nytt ekipage.
Vi har även varit inne på att åka till Tyskland, köpa en bil lite billigare o sen köra hem den till Finland eftersom det inte alls är ovanligt här. Dock skulle skatten på en sån vi ville ha bli väldigt hög o när vi hittade en som var efter våra kriterier här på hemmaplan så blev vi kvar här.
 
Således har vi ett par dagar i Tammerfors (med skön lyxig dusch!) o idag körde vi hela dagen lång kändes det som, ner till östra hörnet av Finland inte alldeles långt från ryska gränsen. Hittills så långt österut jag varit i det här landet. Bilen vi hade hittat fanns nämligen i Kotka, 3 timmars bilresa från Tammerfors.
Det var ju inte så att vi på förhand ville tinga den eller så, men vi hade nog lite flyt för vi fick höra när vi skrev på pappren att ett par hade varit o frågat efter den just när vi var ute o provkörde.
 
Vi tyckte genast om den, lätt att köra, ren o fin (fast lite skrapande här o var), inte gått särskilt långt trots sin ålder, vinterdäck som följde med o ett pris vi kunde hantera. Eftersom den inte var besiktigad ännu för den här perioden tog vi med den till närmsta station o genomförde en besiktning med ett halvt löfte om att vi nog skulle slå till om den gick igenom.
Den gick igenom men det visade sig att vi nog skulle behöva fixa en liten rostfläck på avgasröret så jag såg stolt min fästman pruta ner priset flera hundra euro p.g.a den där fläcken. Men tanke på våra nära kontakter i bilfixarbranschen (svärisarna) ska det väl inte bli alltför svårt eller dyrt att fixa så småningom... ;-)
 
Dessutom hörde jag Lauri nämna för han som sålde bilen att nu skulle vi bli en större familj så vi behövde en större bil, lite sådär för att fiska positiva vibbar liksom.
Jaha, tänkte jag, då var det bara att plufsa ut alla muffinsar o tvålkoppar man äger o har, samt låta bli att lyfta in vinterdäcken i det gigantiska bagageutrymmet.
Inte mig emot...
Observera att det inte låg nån som helst sanning bakom detta påstående!
 
 
Hej!
 
Jag (t.h.) heter Honda CR-V, jag är grön o född år 2000. Jag har automatiska fönster, centrallås o ett jättestort baksäte, vilket min nya matte tycker är jättehäftigt!
Jag har endast haft en ägare hela mitt liv. Hon har bott på landet o behövt en bra bil som jag, men inte kört mig så mycket. Nu är hon äldre o körde mig nog inte alls längre.
Idag kom ett trevligt ungt par o adopterade mig. Dom bor just nu också på landet, men det kan hända att dom flyttar in till den lilla stan i närheten snart, så dom behövde mig bättre. Dom kör mycket mera bil än min förra matte också.
Dom tycker redan mycket om mig o jag trivs jättebra i deras sällskap!
 
//Hälsningar den stora lilla Hondan

Hur bra kan det bli?

Den öppnades.
Sen gick jag o drack kaffe på socialt vis.
Sen gick jag tillbaka till den.
Sen tog jag med den till middagsbordet.
Sen stängde jag igen den.
 
O den var ju alldeles alldeles underbar.
På ett sätt förstår jag inte hur jag kunnat vänta ett år på att öppna den. Å andra sidan förstår jag min egen oro över att inte ha alla tre tillgängliga samtidigt. Man vill ju bara fortsätta. Så planen på att vänta tills man hade alla tre framför sig var nog inte så dum ändå.
Fast då hade jag nog troligen inte sovit nåt i natt, utan bara fortsatt läsa.
 
Att man redan sett filmatiseringen flera gånger gör ingenting. Personerna stämmer så bra överens med hur dom framställdes på film i mitt huvud att det bara underlättar. Jag brukar inte se ansikten framför mig när jag läser böcker, hur bra beskrivna dom än är av författaren. Jag brukar förresten inte se ansikten heller om jag själv skriver nånting, även om jag beskriver utseenden. Men den här gången var det redan klart.
O att mera komma in i huvudet på dom härliga oemotståndliga karaktärerna är ju bara fantastiskt.
 
O eftersom jag är som jag är älskar jag ju beskrivningarna av hur det är/var att leva som Jehovas. Hade huvudämnet varit ett annat tänker jag att man lätt hade kunnat gå till attack just för hur dom framställs. Men å andra sidan inte. Det är inte beskrivet på ett nedlåtande sätt, det står bara rakt upp o ner hur det är. O jag tvivlar på att den som är väldigt inne i sin tro o sitt "vittnande" ser hur knas det är, o kanske inte tar illa upp ändå.
Nåväl. Bonus mitt i allt det underbara.
 
Att jag nu redan kommit igenom en av dom tar inte bort min födelsedagspresent-önskan, inser jag. Det här är ett manifest som jag bara måste ha i min bokhylla o som jag kommer läsa om flera flera gånger, det är inte särskilt svårt att inse.
 
Jag vet egentligen inte hur många sidor jag grät. Men det kom alltid oväntat, ibland som av ingen anledning alls. När jag slog igen den vid middagsbordet igår kväll (dit för övrigt också Lauri hade tagit med sig en Nesbø, så jag var inte ensam om att va osocial) snörvlade jag till o tittade upp som för att säga "klar, nu kan vi gå o lägga oss".
"Men, vad gör du? Gråter du?", säger han o jag är inte säker på om han säger det på ett oroligt sätt eller om han skrattar inombords. För min del får det gärna va det skrattande alternativet, man är ju som man är ;-)
"Såklart jag gör!", svarar jag hackande som om det är det mest självklara i världen, o snyter ut en halv hjärna i en bit hushållspapper.
Vad hade man väntat sig?
 
 
Den var ju absolut allt man väntat sig. O lite till.
Visa fler inlägg