Vårig helg

Vi va som sagt inte här förra året vid den här tiden
men när vi flyttade ut till stugan ingefär en månad från nu, låg ju isen kvar på Östersjön.
Det känns rätt långt bort för tillfället.
 
Sen i fredags har bl.a. följande hunnits med:
- vårpromenad gånger flera
- ost & vin
- utemöbelspremiär - ganska påbyltad, men ändå
- hemmabakad pizza
- svansiktning
 
 
Ja. Det är ju faktiskt ganska skönt, även om det redan börjar bli sådär jobbigt ljust...

Framåt eller bakåt

Att det alltid är så förvirrande.
Att man aldrig kan lära sig om det är framåt eller bakåt.
Så igår kväll fick jag påminna mig. På våren ställer man fram utemöblerna, alltså ställer man fram klockan.
Att sen hela resten av världen inte är överens med mig om att det är just fram man ställer klockan när man flyttar den från 02 till 03, det är ju en annan sak.
 
Känner mig redan ur fas o tycker att den här dagen redan har varat alldeles för kort tid.
Behöver jag säga att tidiga mornar på flygplatserna ute i Europa under dom här helgerna va lagom förvirrande, på den tiden det begav sig..?
 
Det känns som vi missade den här klockomställningen förra året. Det känns också som att det va påsk den här helgen. Är inte säker på om Peru ställer om klockorna heller. Ett ögonblick, får googla.
 
Jepp, det verkade va så.
Å andra sidan gjorde ju höjdomställninen i Cuzco att allting fick gå lite långsammare, så man kanske inte kände av det... ;-)
 
Bild från kameran 30 mars 2013. Lite annorlunda mot dagens utsikt.
 
Men då va det i vart fall den här helgen det kom vandrande, illa balsamerade lik i glaslådor utanför fönstret.
A.k.a. påskfirande i katolska länder.
 
På den här lilla gatan bodde vi - på bottenplan - så hela den förbaskade processionen kom liiiite för nära
 
Men i år blir det varken processioner eller glaslådor, tack för det! Det värsta som kan hända under påsken i år är väl att man tvingas äta mämmi. Men bara man dränker det i grädde så slinker det nog ner!

The American Dream

Igår kväll gick en ohyggligt dålig film på TV.
Dåliga repliker, dåliga animeringar, dåligt allting. O den va ca 2 år gammal.
Hade det varit från 80-talet hade jag förstått det, o det trodde jag nog nästan den va, men nu va den liksom färsk o det blev ännu tydligare hur dålig den va.
 
Ska tilläggas att vi inte tittade på filmen som så, men vi väntade på efterkommande program o hade på den i slutminuterna. Det räckte.
 
Jag började resonera. Om dåliga filmer, vem som gör dom, Hollywood, The American Dream, varför man nöjer sig.
O jag tror inte att det gick fram hos min resoneringskompis. Jag resonerade kring varför o fick bara mothugg tillbaka om att det bara va så.
Det hela ledde till att jag aldrig fick fullfölja en mening, blev irriterad o ägnade resten av kvällen åt the silent treatment.
 
Men det jag va ute efter va iaf ungefär det här:
Idag handlar allting mycket om att man kan bli o göra va man vill. Man ska följa sina drömmar, man ska offra allting för dom, man ska leva The American Dream. O man ska göra det fullt ut.
Jo, jag tänker väl främst på USA o Hollywood när man pratar om såna saker.
Så varför är det så många som just nöjer sig?
 
Det är sånt här man drunknar i, eller hur?
 
Jag fattar att det är skitsvårt att slå igenom eller hitta det där projektet eller bli stor i Hollywood. Men den som ger upp allting, flyttar från en håla i North Dakota o är fast besluten om att följa sin dröm om att bli skådespelare, varför inte göra det ordentligt?
 
Kan det va så att man tar dåliga filmjobb för att man har slut på pengar, är för stolt för att åka hem till North Dakota o måste betala hyran?
Har man så lite koll - eller dålig smak - att man inte fattar att manuset är dåligt?
Eller har man varit för länge i branschen o nischat in sig på inte ens B-filmer, utan ännu längre ner på skalan?
Eller hoppas man helt enkelt på att stora namn i branschen ska komma över den där kalkonfilmen du är med i, o se nån slags talang?
 
Jag är inte i branschen, o skulle aldrig vilja va det, så jag spånar bara.
 
Men för att ta ett exempel jag kan identifiera mig med: jag själv.
Jag provsmakar aldrig mat. Om jag står o rör i en gryta eller köttfärssås så häller jag bara på lite smaker o kryddor o ställer det på bordet. För det är inte så noga. Jag kommer äta det ändå.
Här är det ingen annan än jag (o möjligen Lauri) som kommer behöva ta del av det jag åstakommit.
 
Men när jag så småningom kommer lämna in min magisteruppsats - som andra ska ta del av - kommer jag inte lämna den ifrån mig om jag inte är nöjd med den. Framförallt inte när tanken är att den ska skickas in för publicering i en vetenskaplig tidsskift. För då är det nånting jag kommer lämna efter mig.
 
Min version av Hollywood eller The American Dream är att ge ut en bok. Det har varit min dröm sen jag var sju år.
Men saken är den att skulle jag få chansen skulle jag inte nöja mig. 
Jag skulle inte försöka skriva en lättläst dussin-roman som det redan finns för många av. Ganska ointressant skrivna också för den delen. 
Jag skulle försöka skriva något eget. Nånting som kanske inte går att placera i ett fack. Jag skulle försöka skriva utan klyschor, med ett eget språk o jag skulle inte lämna ifrån mig ett manus som jag inte va nöjd med. Jag skulle inte skriva nånting som jag tyckte va skit bara för att få en slant för det.
Jag skulle inte nöja mig.
Jag skulle köra ända in i kaklet.
 
O där tror jag mitt problem ligger.
Om det nu är så mycket prat om att följa drömmar o offra allting för dom, varför inte göra det hela vägen?
Det blir så himla mycket snack o lite verkstad, blir det inte?
 
Det kanske är därifrån bekymret med gårdagens mothugg kommer. Jag vet inte hur man säger mycket snack o lite verkstad på engelska eller finska.
 
Men iaf:
;-)
Visa fler inlägg