Vättern vs. Joniska havet

Det kom till mig när jag o Felix körde hem härom helgen.
Nån slags flashback till ett helt annat liv som levdes med lite vidare vyer o lite mer tid att läsa böcker.
 
Vi körde sista biten på E4:an in mot Jönköping. När vägen går nära Vättern o slingrar sig runt krökar.
Vädret va otroligt fint o Vättern låg för en gångs skull slät o vindstilla. Solen föll precis i den stunden så att ett lätt dis såg ut att ligga över en liten hamn längre fram.
I baksätet satt en nöjd Felix med Babbor o böcker.
Från Spotify kom slumpmässigt - som alltid i lagom känsliga ögonblick - Come join the murder.
 
Jag fick en känsla av att köra längs dom betydligt sämre asfalterade vägarna på Kefalonia.
Sista biten in mot Agia Efimia. Vattnet på samma sida, slingrande vägar, sol o fint väder, en hamn i en vik längre fram.
 
Jag sjöng högt i bilen, kikade på Felix i backspegeln o halsen stockade sig lagom till kören kommer in i tredje refrängen.
Flow-moment.
 
Tänk när vardagen såg ut så här:
 
 
Så otroligt tacksam för att den en gång har gjort det.
O så otroligt glad att den inte gör det just idag.