Skönsång

Det har ju börjat släppa med Felix tal de sista.
Det är ofta papegojstatus där han härmar precis allt man säger, vilket jag bara tycker är skönt att han gör o roligt att lyssna på.
Man kan för det mesta gissa sig till va han säger o man kan liksom ha samtal. Det är ju mycket "ja" o "nej", men det är också direkta svar på va vi ska läsa eller va vi ska sjunga. 
"Läsa tatorn!" "Läsa MiinaManu!"
"Mamma unga taten!" (Mamma sjunga elefanten).
O så sjunger mamma En elefant balanserade, o sen säger Felix "Tå tater!"
O mamma sjunger Två elefanter balanserade, o Felix säger "Te tater!"
O mamma sjunger Tre elefanter balanserade.
Fyra är lite svårare att komma ihåg.
 
Han spelar mycket i sångboken med Astrid Lindgren-sånger o vet att det är Emil eller Pippi eller Tjorven. O han förklarar "Jocke" när boken spelar Merja mojsi, eftersom det är Jocke med kniven som sjunger den i filmen som numera har fått beteckningen "Hajar Pippi!".
 
Häromdagen satt jag o grät vid köksbordet.
Vi satt o åt efter att vi kommit hem från förskolan o Felix börjar prata om "bönen". O sen börjar han tydligt o melodiskt sjunga.
Bönen dåder, bönen dåder.
Sen är texten svår, men vokalerna är rätt o Han är inte farlig, blir Anäjinteaali. Så som jag tänker att barnspråk ska låta i början. 
Två gånger sjunger vi Björnen sover o han gömmer leende ansiktet i händerna o öppnar upp famnen när man aldrig kan honom TROOOO!
 
O jag bara blir så glad. Tårarna rinner o jag vet inte varför. Det är kanske att sjunga har han inte gjort förut. O så va det plötsligt så melodiskt o tydligt sång han höll på med. 
Jag fattar ju att dom måste ha gjort det på förskolan eftersom han kunde texten o vi aldrig har sjungit just den sången här. Men det va första gången han gjorde det hemma.
 
Fint på nåt sätt. Det va länge sen jag hade ett sånt där first-moment med Felix. Första gången han vände sig eller första gången han stod mot fåtöljen i mökki va ju liksom ett tag sen :-)
 

Öga för detaljer?

Visst får man tycka att ens eget barn är smart?
Men jag är otroligt fascinerad över Felix känsla för detaljer.
 
Bilar.
Han är ju intresserad av bilar. Men märken? Färger kan jag förstå. Stora, små, röda, vita.
Men hur känner man igen en Toyota Verso?
På vägen hem från förskolan hinner vi se många olika bilar o det kommer ideligen "Jerrys bil!", o det är en grå Verso. Jag skulle väl snarare tänka att en röd bil kan va "Jerrys bil", men nej, en Verso måste det va.
"Isin auto" när det kommer en Skoda kombi. "Morfars bil" när det tamejtusan är en vit Nissan NV-vadetnuärförsiffror. "Morbrors bil!" ska erkännas kommer väldigt ofta, men va kan man begära när man kör V70?
Men ändå. Hur är detta möjligt?
 
Proviva-dryck.
Inget vi nånsin har haft hemma. Inget han ser varje dag.
Men när det började komma en reklam på TV med dessa paket reagerade han direkt. Slutscenen är en hoper paket i olika smaker o där meddelar han direkt: "Morfars dricka!".
Dvs. i mammas o pappas kylskåp står det alltid Proviva-paket av svartvinbärssmak. Ingen av paketen på TV:n va svartvinbärssmak, men nog va det "morfars dricka" ändå.
Återigen, färgen är inte det logiska, det är märket.
Hur? Jag fattar inte.
 
Eller på ett sätt fattar jag.
Är det så att han har fått sin mammas detaljsyn? Är det så att han också kommer kunna se om nån har varit inne i ett rum pga. att gardinen har en rynka som är annorlunda? Lisbeth Salander-style?
I så fall kanske jag fattar.
Däremot är ju jag mera typen "bilen va blå" om man frågar va det va för bil nån körde...
 

Nya förskolan

Det blev ju hastigt o lustigt ny förskola under sommaren.

Delar av semestern har spenderats i telefon o med chatt eller mejl om el, adressändring eller va det nu kan vara. Förskola har varit ett stressmoment.

Det finns två precis i närheten o flera i andra delar av Krokek, men samtidigt har vi haft möjlighet att fortsätta hyra parkeringen vid lägenheten i stan som en lösning om det inte skulle bli byte av plats nu. O efter första samtalet i mitten av juli har vi levt i ett ingenmansland fram till i tisdags. Jobbigt för vissa med kontrollbehov 😉

Det hela visade sig dock falla extremt bra ut genom att vi fick en plats på förskolan några hundra meter bort, där vi under första telefonsamtalet fick höra att det va 1 års kö...
Vi skulle banne mig ha köpt en triss efter beskedet i tisdags!

Inskolning börjar på måndag o igår va vi där "lite kort" o hälsade på.
Följande utspelar sig:
Felix ser gården från vägen o utbrister "Titta!". Vill glatt gå in när jag föreslår detta.
Så fort jag öppnar grinden fullkomligt RUSAR han tvärsöver hela gården o fram till en trampcykel.
Pedagogerna stirrar o skrattar. Det gick ju lätt.
Jag pratar med personal o Felix springer, gungar, rutschkanar, klättrar, you name it.
En timme är vi där o det är inget krångel förrän vi ska gå.
Jag får bära en ilsken, sprattlande o fullständigt förtvivlad Felix hem. Det är först halvvägs som han lugnar sig något.

Summa summarum: man får se det som positivt att han inte ville gå hem.

Visa fler inlägg