Så hände det!

Vi har ju flyt.

Så är det bara.
Vi har inte stött på den där väggen som säger "hit men inte längre". Va gäller egentligen nånting.
Känns orättvist, nervöst att vänta på o samtidigt lyckosamt. Det är väl bara att rida på vågen så länge man kan.

Vi har alltså skrivit kontrakt för ett litet hus.
Namnen sitter på pappren o handpenningen är betald.
I augusti ska vi flytta in i ett radhus i Krokek. Många rum, gott om plats, liten trädgård, lugnt o skönt.
O på det sättet det hände va ju bara typiskt oss.

Vi har förlorat dom budgivningar vi har varit med i. Med råge.
Dock har dom varit med samma mäklare i samma område o det kändes bra att vi liksom byggde upp en relation med personen i fråga eftersom det inte kändes omöjligt att det slutligen kunde va därifrån vi skulle lyckas få till det.
Det första vi budade på sörjde jag lite att vi förlorade. Det va ju så mycket som va bra med det.

I Madrid va vi med i budgivning igen o jag hade kontakt med mäklaren då o då. Efter att vi förlorat även den budgivningen hade vi fick ett samtal om detta första huset vi hade budat på. Nånting va galet med köparen som vunnit o skrivit kontrakt. Pengar satt fast nånstans o vi fick frågan om vi skulle va intresserade om affären skulle behöva avbrytas.
Jepp, det va vi.

O nu kom samtalet måndagen efter midsommar.
Jag har nog ett radhus till er.
Herregud. Bara sådär.
Vi har alltså blivit erbjudna att köpa ett radhus vi gärna ville ha, till ett pris vi hade möjlighet att betala o som är "rabatterat" under olyckliga omständigheter.
På nåt sätt är det bara så typiskt oss.

Det va nog ödet att vi skulle träffas här igen, sa mäklaren när vi sågs i huset för andra gången.
Ja. Kanske det. Vårt naturliga flax va det ju definitivt.
Helt galet när man tänker på hela grejen.

Men så va husletarhistorien till ända. Fortare än vi vågat hoppas.
Vi tog Åbo-båten till Sverige i måndags kväll o tillbaka till semestern i onsdags kväll. Mamma o pappa va snälla nog att komma till huset o titta o godkänna i tisdags o pappren skrevs i onsdags. 
Så nu ska vi kombinera semester med flyttplanering. Men det gjorde vi ju förra året också, så det ska nog bli väl med det 😉

Vår lilla samling husvisningar vi hunnit med dom senaste månaderna.

...o där vi till slut hamnade.

Ensam

Sitter ensam på en buss.

Ska sitta ensam även på ett tåg o sen möta Lauri på nästa tåg.
O vi ska va utan Felix i en vecka.
Känns lite konstigt men det gick bra att lämna, vilket väl är det mest kritiska om man frågar mig.
Min mormor o morfar sitter hemma o Pippi är laddad på tv:n i väntan på att Felix ska vakna från lunchsovandet. Bra tajming 😉

Resfeber har jag haft ändå.
Det är så mycket som ska stämma. Vi skulle komma iväg igår, man behövde ha så mycket som möjligt i bilen redan i söndags o jag behövde fixa med jobb både idag och igår. O Felix ska va på humör så att allt kunde genomföras.
Vilket han har varit, lille ängeln ❤

Men nu ska vi iväg på egentid i en kokande gryta av den nätta temperaturen på ca 41 grader för tillfället.
Jag för min del ska hålla till en del i ac, så det ska nog lösa sig.
Ser fram emot inspirerande presentationer o hotellfrukost i dagarna 4 (frukost i 5)!

En annan har redan börjat bygga tåg hos mormor o morfar 😀

Inget att avhandla

Det känns som att det är ungefär mycket o samtidigt inget på g.
Tittade på hus i söndags. Utanför stan, dåligt med pendling, vill inte behöva skaffa en bil till, inget hus till oss.
Tittade på radhus i tisdags. Bra läge, helt ok, men livrädd att försäkringen inte ska täcka vattenläcka i badrummet när bara ytskikt o inget därunder är renoverat, inget radhus till oss.
Tittade på hus idag. Alldeles underbart, vill flytta in helst igår, men kommer aldrig att få det pga att det är för nära vårt pristak.
Så vi kör väl vidare på den fronten.
 
Har mycket att göra på jobbet.
Imorrn är sista dagen för att både fixa praktiskt inför konferensen i Madrid nästa vecka, samt sitta ungefär hela dagen med ett artikelmanus som ska iväg. Jätteroligt såklart, men jag hade gärna haft en dag eller två till på mig. Men så är det ju alltid. Man måste ju släppa det ifrån sig nån gång.
Postern som ska upp på konferensen har jag hämtat idag o den blev jättebra, möten är bokade i Madrid o själva resan är sen länge klappad o klar. Bara att plocka ner resväskan från vindsförrådet i helgen då.
 
O det är ju förresten några väskor till som ska packas när Felix ska till mormor o morfar. Mycket åkande blir det nu ett tag. Undrar hur många mil man har rört sig på några veckor när man på midsommardagen sitter i fina huset utanför Tammerfors o fixar till en halvtaskig krans.
Har redan början bäva för att lämna Felix en vecka.
Jag är helt fine med att lämna honom. Det har vi ju gjort över natten flera gånger o då har jag bara tänkt att man inte vill va till besvär, utan försöker komma tillbaka ganska tidigt. Så tänker jag nu också, att man inte vill va till besvär, men samtidigt kändes det allt den där veckan efter nyår när pojkarna va själva kvar i Finland.
Jag minns att jag tänkte att det är såhär personer med delad vårdnad känner sig. Halva.
En natt är liksom lyx. En vecka blir nåt annat.
 
Nåväl. Inget att avhandla va det ja.
O seriöst. Jag har inte ens roliga bilder i telefonen.
100% av mina bilder nu för tiden ser ut på följande vis:
 
 
Felix får tag i mobilen o gör det enda han kan utan att låsa upp den - öppna kameran. Han säger högt va han ser i kameran eller så trycker han på vänd-knappen o tar selfies o filmar.
Detta sker inte sällan på morgonen innan det vuxna sällskapet är helt vaket så man hittar allt intressanta saker i telefonen när man väl vaknar till.
 
Jahapp. Då va det redan fredag imorrn o vi ska lägga bud på huset vi aldrig kommer få.
Visa fler inlägg