9 år

"Vi har nåt jubileum idag".

"Jo, jag såg det på Facebook".
"Grattis eller va säger man".

Ja så blev 9-årsjubileet då.
Men va annat när båda hela veckan har dragits med flunsig förkylning som förlamar hela kroppen o den enda som varit pigg i hushållet är Felix?
För övrigt, att inte rekommendera vid flunsig o förlamande förkylning: bära in o sätta ihop en ny soffa som kom levererad till dörren häromdagen...

Nåväl.
10 år är ju jämnt o bra så nästa år kanske man kan slå på nånting eventuellt 😉
I vilket fall är det ju just idag som jag varje år undrar:
"Hur hamnade vi här?"

Från bio o thaimat o nån som ville hålla handen o nån som försökte spela cool (tack för att du inte gav dig!), till en trädgård o en tvååring ❤

Dom där dagarna

Dagarna man minns, för att dra ett internskämt.
Det är den tiden på året när jag minns va det va för veckodag år 2008. 
Det känns som jag egentligen skulle kunna sluta tänka på det, men numera plingar ju Facebook så fort nånting har hänt nån gång för vilket år sen som helst.
 
Förra veckan påminde Facebook mig om en lördagskväll när jag hade väskor packade.
Pappa fyllde 50 o dagen efter startade med en färd till Landvetter där jag tog ett BLX-flyg kl 09.20.
För att landa 14.15 på Reina Sofía. Vissa siffror är svåra att få bort.
 
 
Sen startade äventyret i ilfart.
 
Idag påmindes jag om fredagskvällen för 9 år sen när vi hade klart festligaste bordet under nån av dom sämre underhållningskvällar jag har varit med om.
 
 
O sen gissar jag att resten är så kallad historia.

Trött på världen

Just nu är jag ganska trött på världen.
Den rör sig för fort, har för bråttom o är för dramatiskt.
 
Är knappt att man vågar läsa lokalnyheter för tillfället.
Varje dag kör bilar på varandra på E4:an. Dom kör för fort bredvid vägarbeten, o är det inga vägarbeten just där ligger dom i diket ändå. Dom håller inte avstånd, utan kör in i varandra. Eller också har lastbilar inte koll på sina släp.
Igår va det bara ren tur att man kunde svänga av o köra Strandvägen hem när det va blockerat på motorvägen.
 
O så kommer vi till dom senaste dagarna.
I onsdags satt det en bomb under en bil inne i stan.
Där det bor o rör sig vanligt folk.
För vår del hände inget mer än att Lauri fick leta annan väg ut ur stan o jag fick sätta mig på en sen buss o se vem av oss som kom hem först för att hämta Felix från förskolan. Jag ringde från bussen o meddelade, o dom hade ju haft flera liknande samtal så det va väl helt ok så. Men ändå. Pyssla med saker som kan sprängas mitt i stan.
I efterhand har det visat sig va en handgranat.
Mitt bland folk.
 
I torsdags vaknade vi till den första riktigt kalla höstmorgonen o läser på nyheterna att det brinner i en förskola inne i stan.
Det är grannen till Felix gamla förskola i området där vi bodde. Lite mittemot husen där det brann i källaren tre gånger på en vecka i vintras. 
Barn utan avdelningar, personal utan arbetsplats o en massa saker o minnen som bara brunnit upp. 
I efterhand har det rubricerats som mordbrand.
Va i hela h€(<€7e händer??
 
Samtidigt.
Här sitter vi i ett hus där fjärrvärmen har kickat in i elementen på allvar, där vi har lövhögar i trädgården o skogen ett stenkast bort, där vi sjunger o läser o tittar på "Hajar, Pippi, hajar".
Så orättvis den dramatiska världen är.
 
Visa fler inlägg