Gott nytt 2018

Vi hade ryskt tema under nyårsfirandet.
Potatis, morotssallad o t.o.m björn åts, men surkålen hoppades över.
En spotifylista enligt temat spelades men tröttnades på ganska snart (hur mycket lyssnarvänlig rysk musik finns det?). Hattar användes, liksom klädsel enligt röd-vit-blå-principen.
Det hela gick mycket lugnt till o vid tolvslaget gick vi traditionsenligt ner till bryggan o skålade o viftade med tomtebloss.


Här i finska skogarna har vi också hunnit med att hälsa på hästar o hundar, gå i bastun o baljan, byggt snögubbe o åkt bob som lämpligt o tacksamt nog fanns här när vi kom hit.
Mestadelen av detta har Felix gjort, ska tilläggas. Föräldrarna har tagit det mycket lugnt 😉


I Finland

Så har vi landat på nästa etapp av helgfirandet.
Vi har packat upp o packat om o tagit båten över pölen. Vi har i vanlig ordning  sovit ganska dåligt under överfarten, men den yngre (som möjligen lite uppspelt somnade sist) har däremot sovit gott på båt, i bil o just nu på nyinköpt madrass i rummet bredvid.
Premiär för att sova på egen madrass i eget rum här. Vi har numera totalt skippat resesäng, får se om vi hittar en smidig lösning i detta med madrass...

Premiär va det också på båten för beställning av egen måltid. 
Kyckling o pommes från barnmenyn som åts snällt o duktigt, även om det oundvikligen kliar i benen emellanåt 😉


Här har vi - såklart! - redan varit i bastun o baljan o samma nämnda duktiga yngre person ville oerhört gärna gå en sväng till när vi va klara.
Tur att vi ska stanna några dagar då så att vi hinner i igen!





Röster från min barndom

Söndag 23 juli 2017.

Vi vaknar till en strålande dag på västkusten o äter frukost på altanen.
Jag, mamma o Felix packar in oss i bilen för att åka o bada på våran strand.
Ja, våran. Faktiskt.

Det känns inte det minsta konstigt att köra in på området. Det känns som man va där igår typ.
För min del va det egentligen mars 2009.
Stugor har renoverats o saker har förändrats men hjärnan reagerar inte på en enda sväng bilen gör. Den är programmerad på att det är helt naturliga svängar.
Att titta på våran stuga är jag dock helt på det klara med att jag inte bör göra, så vi svänger ner mot stranden innan vi kommer fram till den.

Vi packar ur bilen o man fattar ju varför vi förr alltid hade en skrinda när man skulle till stranden med barn i sällskapet. Jösses, va grejer vi har 😉

Träd har försvunnit o man ser havet tidigare än vanligt. Det är galet blått i förmiddagsljuset.
Gräset är torrt över ängen o knastrar bekant när vi trampar just där.
Det doftar Bohuslän.
Sanden är sval vid den här tiden på dagen o krasar när vi börjar gå i den. Inte som finkornig sand på exotiska resmål eller stenarna på Kefalonia. Den krasar som den gör här.
Havet kluckar inbjudande.

Utan att vare sig blinka eller tänka slår jag ner packningen på våran plats.
Jag fattat inte att ingen är där. Eller att stranden är tom.
Men det hinner ändra sig under tiden som vi är där.
Svårt att låta bli en sån plats om man väl har hittat den.

Vi klättrar på klipporna, vi badar, jag visar Felix den hemliga gången genom skogen ner till nästa strand. Vi ritar i sanden, vi tittar på båtar o får halvt uppskurna "snäckfötter".
Vi äter pastasallad o jordgubbar o mamma o Felix går sovpromenad medan jag kan sitta o läsa.
Vattnet är klart o varmt o botten är städad från tång o musslor. Bara att kliva i.
O så vädret sen.

När vi gick hem på eftermiddagen brände sanden o termometern visade på 26 grader. Klarblå himmel o nästan ingen vind.
Om det är nån dag i sommar jag är extra tacksam för vädret så va det i söndags. Vi hade ju liksom bara den dagen där. Jag hade åkt dit i regn också utan att blinka, men att kunna ligga där en hel stranddag. Hur o vem tackar man det för?

Söndag 23 juli 2017.
En så fin dag det va.

Visa fler inlägg